För tidigt ropa faran över
Litet tidigt att som de flesta gjort dra en lättnadens suck över att den amerikanska statsapparaten öppnar igen.
Konflikten är inte löst.
Det enda man gjort är att skjuta upp problemet.
Om tre veckor är det en ny deadline som kan sluta i en ny stängning av staten om man inte lyckats nå en uppgörelse om 800 000 papperslösa ungdomar i USA, de så kallade drömmarna.
Frågan har egentligen ingenting att göra med den amerikanska budgeten. Demokraterna försökte bara använda utpressning för att få igenom ett beslut om att låta "drömmarna" stanna sedan president Trump bestämt att det var fritt fram att deportera dem.
Utpressningen misslyckades i så motto att demokraterna gav med sig efter att statsapparaten bara varit stängd i tre dagar. Detta sedan republikanernas ledare i senaten Mitch McConnell lovat att skaka fram en kompromiss som skulle lösa de papperslösas situation.
Han har fram till den 8 februari på sig. Annars riskerar samma cirkus att upprepa sig en gång till.
Cirkus
En cirkus som visar hur dysfunktionellt det amerikanska politiska systemet blivit. Systemet är byggt för att partierna ska samarbeta och kompromissa. Något som blivit alltmer sällsynt i kongressen i takt med att polariseringen i det amerikanska samhället ökat.
Politikerna är livrädda för att sträcka ut en hand över partigränserna eftersom de då riskerar att inte bli återvalda.
Istället utspelar sig en konstant sandlådekrig där alla skyller på alla.
Extra komiskt, eller kanske borde jag skriva tagiskt, blir det när man jämför stängningen av staten 2013 med i dag. Då var rollerna ombytta.
Kollektiv demens
Republikanerna tyckte det var en jättebra idé att kräva ett avskaffande av president Obamas sjukvårdsreform i utbyte mot att godkänna budgeten. En fråga som inte hade ett dugg med budgeten att göra utan var ett försök att utpressa demokraterna för att undvika en "shutdown".
Alla de argument som republikanerna använde då används av demokraterna nu. Och tvärtom. Politikerna verkar ha drabbats av kollektiv demens.
Så även mästaren på att träffa uppgörelser, president Donald "the art of the deal" Trump. Under stängningen 2013 kritiserade Trump president Obama för att inte lösa krisen. Trump sa att om han hade varit president hade han samlat alla i ett rum och löst konflikten, gjort en deal.
Nu när Trump själv hade chansen så gjorde han ingenting.
Gele
Annat än att förvirra även sina egna partikamrater. Först sa han att han tänkte godkänna vilken kompromiss som republikaner och demokrater än kom fram till. Men när han fick stenhård kritik av invandringsmotståndare så gjorde han helt om.
Till slut sa majoritetsledaren Mitch McConnell offentligt att han inte visste vad presidenten egentligen ville i invandringsfrågan. Demokraternas ledare Chuck Schumer sa efter att ha träffat presidenten på tu man hand att det var som att förhandla med gele. Då är det svårt att ordna en deal.
Istället inträffade det unika att den amerikanska statsapparaten stängdes ner trots att ett parti, republikanerna, har majoritet i både senaten och representanthuset.
Pricksäker
Att stängningen blev så kort beror på mellanårsvalet i november. Då väljs hela representanthuset om och en tredjedel av senaten. Båda partier var oroliga för att väljarna skulle straffa dem om stängningen blev långvarig.
Den republikanske senatorn Lindsey Graham sammanfattade pricksäkert läget.
– Ingen här i kongressen litar längre på någon annan. Och de flesta amerikaner litar inte på någon av oss.
Nu twittrar Trump att demokraterna "vek sig". Vilket är en sanning med modifikation eftersom det kan bli en ny stängning om tre veckor om inte Trump godkänner en uppgörelse om "drömmarna".
Samtidigt kan man se öppningen av statsapparaten som en seger för förnuftet. Om partierna varje gång de inte får som de vill hotar att stänga ner staten blir det svårt att med Trumps ord "make America great again".