Tiggarna frös – då gav Ingemar dem ett hem

"Vi är ju för fan samma människor"

Ingemar Tjärnås såg hur tiggarna från Rumänien bodde i en kall minibuss. Då bestämde han sig.

– Jag gick fram och visade tecknet för hus med mina händer. De började gråta och kramade mig, säger han till Aftonbladet.

Det var under en kylig decemberkväll förra året som Ingemar Tjärnås, 70, svängde förbi en liten minibuss som stod parkerad framför en butik i Sveg. I minibussen levde fem tiggare från Rumänien.

Ingemar kände kylan och noterade de igenfrysta fönstren. Han kände att han behövde göra något för att hjälpa, skriver Tidningen Härjedalen.

Ingemar klev ur sin bil och stegade fram i vintermörkret.

– Jag tyckte synd om dem. Så jag gick fram och visade tecknet för hus med mina händer. De kan ju inte svenska. De började gråta och kramade mig. De var hemskt glada, berättar Ingemar för Aftonbladet.

"Vi ritar gubbar och så för att förstå varandra"

För honom var det självklart att ge plats i sitt hus.

– De satt och frös och jag bodde ensam i ett hus med två våningar, det kändes självklart. Om de som bor hemma hos mig nu skulle åka härifrån skulle jag låta några nya flytta in.

Kommunikationen mellan rumänerna och Ingemar sker främst genom papper och penna, något som inte alls innebär några problem.

– Vi ritar olika saker, gubbar och så, för att förstå varandra. Dessutom börjar den äldsta av dem lära sig svenska allt bättre.

Försöker hitta jobb

Nu försöker Ingemar hitta ett jobb åt sina gäster. För att få alla papper rätt har han kontaktat Skatteverket.

– Vi väntar på en skattsedel. Sen ska de få en städtjänst. De satt och grinade en hel kväll när de fick reda på det. De vill mycket hellre jobba än att tigga, säger Ingemar.

70-åringen, som tidigare bodde ensam, lever nu på många sätt ett helt nytt liv. Men ett bättre liv, menar han.

– Det städar, lagar mat och klyver ved. På kvällarna tittar vi på tv tillsammans. Det är som en ny familj. Och de är väldigt rädda om mig. När jag stod och klöv ved häromdagen kom de fram och sa att de skulle göra det år mig, jag är ju ganska gammal nu. 

Uppmanar du andra att göra samma sak?

– Ja, det är synd att inte fler gör så här. En del påstod att de skulle sno saker från mig, men det stämmer ju inte alls. I så fall hade de gjort det för länge sen.

Innan Ingemar avslutar samtalet med Aftonbladet vill han göra en sista hälsning.

– Fler borde lägga några kronor i kopparna. Vi är ju för fan samma människor.

Mauri Hermundsson