Fem slutsatser från det kaotiska 2015
Publicerad 2015-12-27
27 december 2015
Året som gick
Det gäller att vara beredd. Det kan nämligen bli ännu värre. Spåkvinnan Baba Vanga, ”Balkans Nostradamus”, har spått att Europa helt kan upphöra att existera nästa år. Som om 2015 inte var illa nog. Ett år som politiskt knappt går att sammanfatta: krig i Ukraina, flyktingkatastrof, Mellanöstern i brand, historiskt klimatavtal, terrorattack i Paris, kärnvapenavtal med Iran, eurozonen nära döden och kinesisk finanskrasch lika stor som it-kraschen. Vem kan utläsa mönster i en sådan sand? Här är i alla fall fem slutsatser som faktiskt går att dra av 2015.
1. Vi lever i Merkel-eran.
När 2015 började var Angela Merkel världens mest framgångsrika politiker: tre val-segrar i bagaget och en ökande europeisk insikt om att EU har två huvudstäder, Berlin och Frankfurt. Under våren och sommaren jämförde arga demonstranter henne
regelbundet med Hitler, sättet hon tvingade nedskärningspolitik på Grekland uppskattades inte i södra Europa.
Under hösten hyllades hon dock plötsligt som en kandidat till Nobels fredspris. Hennes beslut att öppna Tysklands gränser för syriska flyktingar inspirerade och chockerade. Frågan nu är om Angela Merkels inflytande har passerat zenit. Hennes popularitet i Tyskland dalar, om än från mycket höga nivåer. Många tyskar har börjat ifrågasätta om landet klarar av ett så stort flyktingmottagande.
Nog för att Merkel är en skicklig spelare: men hur ska hon lyckas övertala resten av EU att ta större ansvar? Dessutom är de grundläggande problemen med den euro som hon har lyckats lappa ihop långt ifrån lösta. Å andra sidan: det finns inte någon
annan än Merkel just nu, varken i tysk eller europeisk politik. Det är denna kvinna som leder oss.
2. De argsinta äldre vita männen är tillbaka.
Under 2015 har vi sett framväxten av en ny politikertyp. Figurer som ingen har trott kan bli politiska ledare, har plötsligt blivit politiska ledare. I USA har Donald Trump klivit fram som en favorit i republikanernas primärval, och i Storbritannien valdes yttervänsterns Jeremy Corbyn till Labourledare.
Samtidigt utmanas Hillary Clinton av senator Bernie Sanders som väl också i någon grad passar in i mönstret: en arg, äldre vit man – till synes helt immun mot etablissemangets fördömanden. Den politiska mitten tycks ha kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha haft förmåga att entusiasmera människor 2015. Frågan är vad det betyder och vad mer moderata politiska krafter kan lära av fenomenet.
3. Socialdemokratin mår dåligt i princip överallt.
Den längre trend, som definierar det europeiska politiska landskapet i dag, är de statsbärande partiernas tillbakagång och högerpopulismens framväxt. I Sverige kämpar Stefan Löfven i ny terräng och vinande motvind. Första halvan av året ägnade han åt att regera på en borgerlig budget, den andra halvan åt att förklara varför allt skulle bli annorlunda nu när han inte längre regerade på en borgerlig budget. Ingen lyssnade. Alla pratade om flyktingkrisen.
Socialdemokraterna har förlorat en halv miljon väljare och partiet är i dag det minst populära alternativet hos unga. Statsministern måste till råga på allt torka Miljöpartiets tårar för att över huvudtaget kunna gå till jobbet. Och inte bara Miljöpartiets.
Han har det svåraste parlamentariska läget på decennier. Socialdemokratin har genuint ingen aning om vad den håller på med.
Det har å andra sidan inte heller Moderaterna. Samtidigt existerar bara en enda politisk fråga: flyktingkrisen.
Hur regeringen lyckas hantera denna avgör allt. Detta behöver inte vara en dålig nyhet, det handlar trots allt om klassisk samhällsbyggnad. Sådant brukade socialdemokratin vara bra på.
4. Robotarna har landat.
I augusti tog Googles robot Atlas en skogspromenad, självstyrande bilar rullar redan på vägarna i Kalifornien och 2015 var i hög grad året när politiker och ekonomer på bred front började förstå att den nya maskinåldern faktiskt är här. Vad detta innebär är dock näst intill omöjligt att fatta. Vi kallar fortfarande självkörande bilar för ”självkörande bilar”, precis som människor på artonhundratalet kallade de första bilarna för ”hästlösa vagnar”. Vi fattar inte att det nya just är nytt. Med helt nya konsekvenser.
Kommer hela branscher att utplånas utan att några nya jobb skapas? Vad händer med sjukvården när doktorn är en robot? Och hur förhindrar vi att alla vinsterna från den nya tekniken går till rika individer? Allt detta är frågor som vi måste försöka svara på.
Som om vi inte hade nog med annat.
5. Popfeminismen är här.
Populärkulturellt har 2015 regerats av Taylor Swift, 25. Den tidigare countryartisten blev jordens mest inflytelserika popstjärna med sin fenomenalt framgångsrika världsturné. Swift passerade både Beyoncé och Kim Kardashian i antal följare på Instagram, tog strid mot det mäktiga Apple och predikade feminism till miljoner tjejer. Detta är politiskt intressant. De feministiska böcker som diskuterades i år var inte heller tunga teoretiska verk utan feministiska självbiografier från komiker som Amy Poehler och Lena Dunham. Populärkulturen sysslar med kollektiva fantasier och om dessa kollektiva fantasier plötsligt inkluderar att unga tjejer ska vara feminister, då har något hänt. Möjligheter för kvinnor handlar inte bara om jobb, löner och makt utan även om vilka förebilder och roller som finns tillgängliga. Vilket i sin tur påverkar jobb, löner och makt. När definitionen av en popstjärna, skådespelerska eller hiphopdiva plötsligt inbegriper att hon också är feminist, då har världen faktiskt förändrats lite grann.
Och det gjorde den 2015.