”Han väste: Nej, jag ska döda dig”

Uppdaterad 2016-07-27 | Publicerad 2012-12-09

Umeå. Han hade precis våldtagit henne, slagit henne blodig, bitit av hennes öra.

Då tog Hagamannen ett stryptag runt Annas hals.

Sakta försvann all kraft i hennes kropp,.

Världen runt henne krympte, svartnade.

– Allt jag kunde tänka var: jag vill inte dö. Jag vill inte dö så här, säger Anna.

Det har snart gått sju år.

Sju år sedan Anna nästan dog vid Tegsbron i Umeå. Sju år sedan Niklas Lindgren, en familjefar från ett litet anonymt, tryggt samhälle utanför stan, greps.

Hagamannen, mannen som kallades Sveriges värste serievåldtäksman genom tiderna, var äntligen fast.

Går inte ut ensam

Anna är i dag 58 år. Hon tänker inte längre varje dag på mannen som våldtog henne och nästan dödade henne.

Men det han gjorde mot henne förändrade henne som människa.

Skrattet som förr och ofta kom spontant rakt från hjärtat har inte tystnat helt, men nästan.

Hon går inte längre ut ensam på kvällen. Är mycket mer vaksam och misstänksam mot människor hon inte känner.

Det sociala livet som innan var stort har krympt.

– Om jag kan hjälpa någon genom att berätta, om det jag säger kan hjälpa folk att förstå hur mycket skada en våldtäkt gör, hur lång väg det faktiskt är tillbaka, så är det värt det, säger hon.

Det är tio minus ute natten den 10 december 2005.

Anna är 51 år gammal, har alldeles för hala skor och för tunna kläder för vinterkylan och snön.

Men hon ska inte gå långt. Bara från en restaurang i stan till sin lägenhet på andra sidan Tegsbron i Umeå, en promenad hon ofta gör.

”Tänkte inte på honom”

– Jag hade fram till dess aldrig varit rädd att gå själv. Och Hagamannen tänkte jag inte på. Det var flera år sedan han överfallit en kvinna. Jag reflekterade inte över honom alls, säger Anna.

Hon går snabbt. Över Tegsbron friskar vinden i som den alltid gör där.

– När jag närmade mig brofästet såg jag en figur på andra sidan vägen. Han raglade fram och började korsa vägbanan. Jag blev orolig att han skulle bli överkörd.

Knuffas ner på marken

När mannen kommer mot henne funderar Anna på om hon ska säga hej, som hon ibland kan göra när hon möter någon. Hon bestämmer sig för ett snabbt, artigt leende.

Mer än så hinner inte Anna tänka. Plötsligt knuffar mannen med hela sin kraft henne rakt i marken.

– Han satte sig på mig. Jag förstod först inte vad som hände. Jag visste inte om det var ett skämt eller allvar. Men så stirrade han på mig med sina iskalla, kolsvarta ögon och väste: ”Jag ska  våldta dig”.

Anna skriker och slåss för sitt liv. Mannen vill dra Anna längre ner i slänten mot älven, hon vill hålla sig vid vägen, närmare en eventuell räddning.

– Jag var ganska stark på den tiden och han var kortare än mig. Men han var så fruktansvärt  hårdhänt och bestämd. Som en monsterrobot.

”Kände knappt smärtan”

Han säger åt Anna att hålla käften. Men hon fortsätter att skrika, hoppas att någon ska höra. Hon brukar gå samma sträcka ofta och vet att man alltid möter någon där, speciellt en fredagsnatt.

– Men det var helt öde. Inte en bil i sikte. Han sa åt mig att vara tyst och höll för munnen. När jag inte tystnade lutade han sig fram och bet mig i örat. Jag förstod inte då att han bitit av hela örat. Jag var så full av adrenalin att jag knappt kände smärtan, säger hon.

Hon viker bak sitt bruna hår. Visar sitt vänsteröra som läkarna delvis har byggt upp av hud från hennes lår och av brosk från det öra som våldtäktsmannen bet av och som polisen hittade i snön dagen efter.

Varje dag ser hon det sargade örat och blir påmind, varje gång någon annan ser det riskerar hon frågor.

Frågor om kvällen hon nu väljer att berätta om.

Tillbaka till Tegsbron. Eller nu under den, längre bort från öron som kan höra och ögon som kan se.

Det är tumultartat, Anna slåss för sitt liv. Men våldtäktsmannen får händerna runt hennes hals och trycker till för att tysta henne.

– Jag minns att han tog stryptag på mig åtminstone tre gånger. Alla gångerna svartnade det för ögonen. Man tappar liksom all kraft i kroppen. Det gjorde mig fysiskt svagare, rösten blev också svagare.

Han slår henne. Brottas med henne. River och ­sliter i hennes kläder tills de är ­trasor.

”Hjärnan stängde av”

Och så våldtar han henne.

– Det gör väldigt ont. Jag tänker att han kommer ha sönder mig på insidan. Men sedan stängde ­hjärnan av på något vis. Jag klarade inte att ta in vad som hände.

”Nu ska jag döda dig”, säger han.

Han släpar henne mot älvkanten.

– Jag visste att om han kastade mig i älven så skulle jag dö. Den var ström och iskall och jag hade inga krafter kvar. Jag vädjade till honom: ”Är det inte nog nu? Låt mig leva.” Men han var iskall, brydde sig inte, var helt utan empati. Han väste igen: ”Nej, jag ska döda dig.”

”Hela livet rann ur mig”

Det sista Anna ser av sin våldtäktsman är när han trycker sin fot hårt först mot hennes huvud, sedan mot hennes bröst. Så hårt att skomärket senare kommer synas på hennes hud.

Sedan trycker han åt ännu hårdare om hennes hals en sista gång.

– Jag började känna ett lugn, hjärnan sprängdes i bitar, jag kunde inte andas längre, som om hela livet rann ur mig. Det var en väldigt stark nära döden-upplevelse. Jag hann tänka på mina anhöriga och de som skulle hitta mig. Jag visste att jag var halvnaken, trasig och blodig och det kändes så ovärdigt. Jag ville ju leva.

Det blir helt svart.

– Mitt nästa minne är att jag ligger på isen och öppnar ögonen, det är helt tyst och jag ser bara en stjärnhimmel. Jag tänkte: är det så här i himlen?

Men Anna lever mot alla odds. Blodig, blöt och nedkyld är allt hon kan tänka på att ta sig hem, ­något hon lyckas med. Och att ringa 112.

Hon rabblar det som ett mantra.

– När ambulansen kom var jag i chock. Jag minns att jag såg mig själv i spegeln, blod överallt och såg att nästan hela örat var borta. Jag blev helt chockad och bara grät.

Hur länge överfallet pågick vet ingen säkert. För Anna kändes det som en evighet.

Anna blir kvar på sjukhuset i en vecka.

Under tiden pågår jakten för fullt på Hagamannen som polisen nu vet har slagit till igen efter fem års uppehåll.

På Annas avbitna öra har man hittat gärningsmannens dna och det stämmer överens med den man som hållit Umeå i ett skräckgrepp i många år.

En ljusmanifestation hålls vid Tegsbron. Den sänds på tv.

”Det var fruktansvärt”

Tusentals män kallas in till polisen för att lämna dna.

Alla män med små fötter, som blivit Hagamannens kännetecken, får misstänksamma blickar på stan.

Samtidigt försöker Anna läka.

– Först efter att kroppen läkt kunde hjärnan börja komma ifatt och jag förstod vad jag varit med om. Den första tiden var fruktansvärd. Jag var som en zombie, ett skört skal av en människa. Klarade ingenting på egen hand. Dessutom var jag ständigt rädd att möta honom igen, då visste jag ju ännu inte vem som hade överfallit mig.

Gripandet ingen befrielse

Så, den 29 mars 2006, får Anna ett samtal från en polis. Hagamannen är gripen.

Hon beskriver att hon kände en lättnad. Men gripandet innebär inte den befrielse hon hoppats på.

– Det förändrade ­inte det som faktiskt hade hänt. Jag mådde fort­farande mycket dåligt. Nu stundade dessutom en påfrestande rättegång.

Det är först efter rätte­gången, som inleds i juni 2006, som det sakta börjar vända.

Varför Niklas Lindgren begick en serie av överfall kunde han aldrig själv förklara.

Han dömdes först i tingsrätten och sedan i hovrätten till 14 års fängelse för bland annat två ­grova våldtäkter och mordförsök och våldtäkt och överfall på fler kvinnor.

– Det kändes som en liten seger när han dömts. Jag kände mig stolt som hade orkat med rättegångarna och jag är glad och stolt över att jag lyckats komma tillbaka till livet så pass bra som jag har gjort. Och jag känner inget hat mot honom, hat förintar ju bara mig själv. Jag tycker bara att han är en värdelös liten varelse.

Anna tycker att hon fått ett stort stöd. Från sin sambo, sin son, vänner, från polis och från sjukvård.

Gamla vänner hörde av sig och erbjöd hjälp.

Det var så hon träffade sin nuvarande man.

– Vi gick i småskolan tillsammans. Han var den första pojke jag pussade. Han och några av hans vänner skickade ett kort till mig en tid ­efter överfallet och skrev att de tänkte på mig. Jag bara grät, det betydde så mycket.

I Sverige anmäls 18 våldtäkter varje dag. Anna råder alla kvinnor att ha ett överfallslarm på sig. Hon uppmanar de som råkat eller råkar ut för det som hände henne att våga ta emot hjälp, och dem som finns runt omkring att erbjuda den.

– Och man måste tänka på att skynda långsamt. Det tar tid att ­läka. Jag läker fortfarande och är nästan den jag var igen. Jag kanske aldrig blir det fullt ut, men nästan.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.

Det inträffar nästan 18 våldtäkter varje dag

Under 2011 anmäldes 17 100 sexualbrott. Hälften av brotten klassas som sexuellt ofredande eller blottning.

6 532 av sexualbrotten som anmäldes var våldtäkter – det är nästan 18 våldtäkter varje dag.

Sexualbrott är en av de brottstyper som polisanmäls i minst utsträckning. Endast 23 procent av sexualbrotten anmäls enligt den Nationella trygghetsundersökningen som gjordes 2011.

Av dem som misstänks för sexualbrott är majoriteten män, bara omkring två procent är kvinnor. En majoritet av offren är kvinnor. I en tredjedel av våldtäkterna är offret under 15 år.

De senaste tio åren har antalet anmälda våldtäkter ökat kontinuerligt. En stor del av ökningen kan förklaras av att den nya sexualbrottslagstiftning som trädde i kraft 2005. Den innebär bland annat att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande nu rubriceras som våldtäkt.

Källa: Brå

Niklas Lindgren dömdes till 14 års fängelse

Niklas Lindgren dömdes till 14 års fängelse

Mellan 1998–2000 polisanmälde sex kvinnor och en 14-årig flicka att de blivit överfallna och misshandlade i området Haga i Umeå. Tre av dem våldtogs grovt. Våldtäktsmannen kallades ”Hagamannen” och spred skräck i Umeå.

Sedan följde, vad man vet, ett uppehåll på fem år, innan ytterligare en kvinna, Anna, överfölls och våldtogs och misshandlades mycket grovt under Tegsbron i centrala Umeå i december 2005.

Niklas Lindgren, som i dag är 40 år, jobbade som plåtslagare och hade varit på fest vid varje tillfälle som våldtäkterna i Haga ägt rum. Han hade dessutom små fötter, vilket var ett av signalementen för Hagamannen. Hundratals män hade ställt upp frivilligt på att topsa sig för dna-prov. När Lindgren vägrade stärktes polisens misstankar mot honom.

Niklas Lindgren greps av polis den 29 mars 2006, och hans fru och barn sattes i skyddat boende undan medieuppbådet. Efter att ha häktats erkände han sex av överfallen.

Han fälldes för två våldtäkter, två grova våldtäkter och mordförsök samt två våldtäktsförsök. Domen blev 14 års fängelse med villkorlig frigivning tidigast juli 2015.

Hans tid i fängelse har präglats av trakasserier och misshandel. När han förflyttades till Norrtäljeanstalten 2007 tog sig en grupp interner in i hans cell och kissade i hans säng. Han har även misshandlats vid två olika tillfällen av medfångar.

I fjol ansökte Niklas Lindgren om obevakad permission. Han skrev: ”Jag vill gå ut”, i sin an­sökan.