Karins by skärs mitt itu: ”LKAB är en drake som ingen vill väcka”
Aftonbladet på plats vid nya ädelmetallfyndet
Uppdaterad 2023-02-06 | Publicerad 2023-02-04
KIRUNA. Sista biten tvingas vi ta snöskoter för att komma fram till borriggen.
I marken långt under oss kan räddningen finnas för Europa att lyckas med klimatomställningen.
Samtidigt är det precis här som samebyn Gabnas renar brukar beta.
Mitt ute i det kalla, snöfyllda skogslandskapet står två starka nationella intressen mot varandra.
Sverige och Europa är i skriande behov av sällsynta jordartsmetaller för bland annat produktionen av magneter för elbilar och vindkraftverk.
Mot det står samernas rätt att fortsätta bedriva sin traditionella rennäring.
När vi står där i den glesa skogen med en entonigt surrande borrigg intill oss känns det tämligen odramatiskt. Men i verkligheten går känslovågorna höga.
– Jag förstår att samebyn är väldigt oroad, säger LKAB:s presschef Anders Lindberg.
Bakgrunden är att LKAB via borrprover som tagits de senaste två åren kunnat fastställa att det finns minst en miljon ton av sällsynta jordartsmetaller i fyndigheten som fått namnet Per Geijer. Lägg till det mängder av järnmalm.
Fyndet presenterades under stor uppståndelse med både den svenska regeringen och hela EU-kommissionen på plats i Kiruna för några veckor sedan.
För oss framstår det mer som att vi gång på gång blir överkörda och tvingas backa
Men om det byggs en gruva i området kommer samebyn Gabnas möjligheter att fortsätta bedriva renskötsel att kraftigt försvåras. Till och med omöjliggöras om man lyssnar till samebyn.
De anser att de genom åren gång på gång fått vika sig för LKAB:s intressen. Talespersonen Karin Kvarfordt Niia, 46, är rejält upprörd när vi träffar henne.
– LKAB kallar det dialog men för oss framstår det mer som att vi gång på gång blir överkörda och tvingas backa från våra intressen, säger hon och låter märkbart arg på rösten.
Man kan också ana ett stråk av förtvivlan.
Samerna känner att de kommit till en gräns där de inte längre kan backa.
Vi står vid foten av stadens skidbacke där man har perfekt utsikt över den jättelika del av Kiruna som domineras helt av LKAB:s gruvproduktion. Det blåser en kall vind men Karin Kvarfordt Niia behöver inte frysa. Hon är klädd i en kolt, en traditionell samedräkt där jackan är gjord renskinn.
PLUS: De fixade drömjobben i gruvan: ”Vill tjäna bra”
Hon sveper med handen över det omgivande vita landskapet, inklusive de vägar och järnvägsspår som nu skär igenom området.
– Här gick våra vandringsleder för renarna. En efter en har de skurits av genom gruvans verksamhet och det växande samhället. Nu återstår en enda.
Hon pekar på området bakom skidbacken där den nya fyndigheten ligger.
– Om det byggs en gruva vid Per Geijer kommer renarna inte att kunna passera. Det finns helt enkelt inte plats. Vi kommer inte längre att kunna bedriva traditionell renskötsel.
Karin Kvarfordt Niia beskriver konflikten som en Davids kamp mot Goliat.
– LKAB är oerhört proffsiga med mängder av anställda pr-människor. Vi har ingen anställd. Maktförhållandena är extremt ojämlika. LKAB är som en drake som ingen vill störa. Det är svårt att yppa kritik mot bolaget när så många här har sin inkomst därifrån.
Hon tycker framtiden ser mörk ut.
– Jag känner förtvivlan över hur det ska vara möjligt att lämna över markerna och renskötseln till mina tre barn.
Staten äger LKAB till hundra procent men de är också ansvariga för att samernas rättigheter som urfolk försvaras och respekteras. Ett skydd som också omfattas av FN-stadgan och FN:s urfolksdeklaration.
Något som LKAB är högst medvetna om.
– Vi har redan gjort kraftiga intrång i samernas möjligheter att bedriva rennäring, erkänner Anders Lindberg. Men vår målsättning är att göra allt vi kan för att rennäringen ska kunna fortsätta. Det blir inte lätt men vi hoppas att genom dialog kunna hitta en lösning.
Än så länge har vi inte stött på något slut på fyndigheten
Det är enorma värden som står på spel.
Delvis handlar det givetvis om stora pengar för LKAB och därmed för den svenska statskassan. LKAB gjorde 2021 en vinst på 26 miljarder kronor och gav en utdelning till staten på 12 miljarder.
Men det gäller mer än så.
I den pågående klimatomställningen växer behovet av sällsynta jordartsmetaller som bland annat används i mobiltelefoner och bilbatterier. I dagsläget finns överhuvudtaget ingen produktion av dessa metaller inom EU. Europa är så gott som totalt beroende av import från Kina med de säkerhetspolitiska risker som det innebär.
EU är precis på väg att försöka bli av med sitt beroende av rysk gas och olja. Nu vill man inte upprepa den dyrköpta läxan genom att vara helt beroende av Kina när det gäller sällsynta jordartsmetaller.
Det som gör fyndet i Kiruna unikt är två saker.
Dels att förekomsten av sällsynta jordartsmetaller i berggrunden är ovanligt hög. Dels att det redan finns en gruva med all infrastruktur i området vilket gör det lättare att få lönsamhet i brytningen. Särskilt om man tar hänsyn till förekomsten av järnmalm i samma fyndighet.
Men redan innan omfattningen av den nya fyndigheten stod klar hade LKAB bestämt sig för att utvinna sällsynta jordartsmetaller ur det berg som man bryter i dag och i framtiden det gråberg man redan brutit i många år och som lagras i stora högar runt gruvan.
För att möjliggöra det har LKAB köpt majoriteten i ett norskt företag, Reetech, som specialiserat sig på att förädla sällsynta jordartsmetaller. Företaget bygger en pilotanläggning i Norge som ska stå klar nästa år.
LKAB planerar att bygga en liknande anläggning i Luleå där de ädelmetaller som finns i malmresterna ska utvinnas.
– Vi tror att det går att göra ekonomiskt lönsamt tack vare att vi redan har brutit det här gråberget, säger Anders Lindberg.
PLUS: De fixade drömjobben i gruvan: ”Vill tjäna bra”
Framförallt kan man börja utvinna dessa metaller så fort anläggningen i Luleå står klar 2027.
Men halterna metall är ännu högre i Per Geijer-fyndigheten. Chansen är god att det visar sig att fyndigheten är större än vad man i dag har kunnat fastställa.
– Vi fortsätter att borra både djupare och bredare och än så länge har vi inte stött på något slut på fyndigheten.
Anders Lindberg ser nöjd ut.
Borrningarna har redan pågått i två år och fortsätter sannolikt i några år till. Där vi nått fram med skotern har man av säkerhetsskäl satt upp gula och röda plastband runt träden som omgärdar borriggen. Det ser ut ungefär som vid en polisavspärrning.
Vi är de första journalister som tas till platsen sedan omfattningen av fyndigheten presenterades. Anders Lindberg berättar att internationella medier står i kö för att besöka den.
Att förstöra vår kultur och vårt sätt att leva ser inte jag som en del av en så kallad grön omställning
Utifrån ser riggen ut som en brun fyrkantig container. Men inuti är den utrustad med det senaste inom hightech. En operatör sitter vid en dator och kan följa hur borrningen går. Under honom ser vi hur borren snurrar i en pöl av grått vatten.
En annan man i röd overall plockar loss borrkärnorna som man precis fått upp. Runda, marmorerade stänger av vad som för ett otränat öga ser ut som grått berg.
Borrkärnorna märks upp noga med på vilket djup och exakt var de tagits. De körs sedan med skoter till geologerna på LKAB som analyserar innehållet. De borrkärnor som ligger framför oss på en släde är från 1 131,5 meters djup.
– I snitt borrar vi 50 meter per dag, berättar Antti Kyllonen från Arctic Drilling Company som iförd rejäla kängor står och övervakar processen.
Han pendlar varannan vecka från Finland där han bor.
– Varje borrhål tar 1-2 månader att slutföra. Sedan flyttar vi till nästa.
Samtidigt förbereder LKAB för att driva en ort, en bergtunnel, från Kirunagruvan till Per Geijer-fyndigheten för att bättre kunna undersöka fyndighetens omfattning.
– Planer finns också på att vi ska kunna ta ut malmen den vägen och därmed inte behöva anlägga en ny gruva vid ytan. Men vi vet ännu inte om det är tekniskt möjligt.
Karin Kvarfordt Niia är mycket skeptisk.
– Vi har hört andra än LKAB prata om osynliga gruvor men vad jag vet existerar ingen sådan någonstans på jorden.
Just nu är stämningen mellan LKAB och samebyn minst sagt infekterad. Men Anders Lindberg hoppas att samtalen kan återupptas längre fram.
Han varnar för att den här typen av konflikter kommer att växa i hela landet i takt med att LKAB och andra företag vill göra sin produktion koldioxidfri.
– För att lyckas kommer det att behövas enorma mängder med el. Då behövs mycket mer vindkraft eftersom det är det enda som går att bygga ut snabbt. Därefter kärnkraft. De som motsätter sig en utbyggnad av gruvor och energi måste fundera över varifrån det svenska välståndet och den gröna omställningen i så fall ska komma.
Karin Kvarfordt Niia är övertygad om att LKAB egentligen är mest intresserade av att komma åt malmfyndigheten i Per Geijer.
– Men det blir lättare att motivera om man hänvisar till sällsynta jordartsmetaller trots att de bara är en biprodukt. Vi som urfolk är de som drabbats först av klimatförändringarna. Men att förstöra mer mark och vatten, att förstöra vår kultur och vårt sätt att leva ser inte jag som en del av en så kallad grön omställning.
Sannolikheten för att tillståndsprocessen för gruvan så småningom fastnar i olika domstolar för åratal framåt är mycket stor.
