Maria litade inte på sin egen kropp – uppfann ”tantparkour”
Uppdaterad 2022-10-07 | Publicerad 2022-10-06
För många är det kanske en självklarhet att veta hur mycket ens kropp klarar av.
Framför en fjällbäck insåg Maria att hon inte gjorde det.
Då uppfann hon ”tantparkour”.
– Så kan det inte få vara. Att man inte litar på sina muskler och sin egen kapacitet, säger hon.
Under en fjällvandring tillsammans med sina vänner för tre år sedan, insåg Maria Ringsén att hon inte litade på sin egen kropps kapacitet längre. Hon stod framför en fjällbäck när det bara tog stopp.
– De andra tog sina skutt och jag blev kvar. Jag vågade inte. Jag litade inte på mina ben, mina knän eller på min kapacitet så jag blev kvar, berättar hon.
Det tog drygt en timme innan hon till slut vågade ta sig över. Väl hemma igen kom hon till insikten att såhär kan man inte ha det.
– Så kan det inte få vara. Att man inte litar på sina muskler och sin egen kapacitet.
Under sina skogspromenader började hon att hoppa över små bäckar, stenar och grenar. Och där uppfanns ”tantparkour”.
– Jag pratade inte med någon annan om det men jag höll på med det både länge och väl, om än väldigt sporadiskt. Men likt väl så har ”tantparkour” funnits i mitt liv i tre år nu.
Att lära känna sin kropp igen
I grund och botten handlar parkour om att smidigt ta sig över olika hinder i omgivningen. En träningsform som har blivit allt mer populär runt om i världen. Maria har alltså valt att lägga till ”tant” framför och skapat sin alldeles egna träningsform.
För henne handlar ”tantparkour” att lära känna sig kropp igen, vad den klarar av och orkar.
– Det får inte vara en för stor utmaning, då är det inte ”tantparkour”. Utan då är det vanlig parkour där man kan få blåmärken och göra illa sig.
Även utanför skogen utmanar hon sig. Inne i stan kan det handlar om att ducka under ett räcke eller en vägbom. Eller att bara träna balansen genom att gå på en trottoarkant.
Ibland kan hon få blickar från omgivningen, men det är inget hon bryr sig om.
– Då vinkar jag bara tillbaka och säger ”hej, jag håller på med min nya sport, tantparkour”, säger hon och skrattar.
Ta fram sitt inre barn
Nu hoppas hon att allt fler ska haka på ”tantparkour”-trenden för att hålla igång sin kropp, oavsett ålder eller kön. För att få lite extra hjälp på traven har hon skapat ett motto:
Inget hinder är för litet.
– Det måste inte vara att man tänker att ”nu ska jag ut på en tantparkourrunda” utan man går en vanlig promenad och plötsligt tänker ”nej här ska jag gå över i stället för att bara gå förbi”.
Det handlar också om att ändra sitt tankesätt.
– För mig är det mer som att ta tillbaka hur man gick när man var barn. Då gick man inte förbi en stenmur, utan då gick man på den.
