Katten, vad långrandigt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-09
Berättelsen om hur hon blev ”Idol-Amanda” var kul att höra.
Men en bortsprungen katt gör sig inte hur länge som helst i radio.
Amanda Jenssen är en av få Idoldeltagare som fått mig att vilja lyssna igen och igen. Nu står hon på egna ben som artist, och det är fullt logiskt att hon fick hålla i ett ”Sommar”.
Av de sommarpratare jag hört är hon den mest avslappnade. Det märktes knappt att hon läste från ett manus, och hon uttryckte sig väldigt väl utan att det kändes tillgjort.
Givetvis började hon att berätta om det som skulle bli en framgångsrik karriär. Om den första gitarren när hon var 13, om upptäckten av äldre musik. Och om Idol-sagan, allt från första samtalet (en kompis hade tipsat om henne) tills hur hon plötsligt var i final.
Det var upplyftande att höra denna unga kvinna som så uppenbart gått sin egen väg och lyckats hitta sin plats i livet. Hon verkar ha ett skönt självförtroende, och jag önskar att hon varit kaxig nog att spela ett par av sina egna låtar – eller fick hon inte det?
Dessutom hade åtminstone inte jag hört att hon har nedsatt lungkapacitet efter att hon varit sjuk som mycket liten.
Men sedan kom katthistorien. Jag är själv kattälskare, och har haft ett par långlivade exemplar. Men det funkar inte att ägna så lång tid åt en försvunnen katt i radio som Amanda Jenssen gjorde. Det råder ingen tvekan om att man kan älska djur, och att denne Charlie är hennes älskling – men ändå.
Han försvann, och han kom tillbaka, helt enkelt. Och nu vet märkligt nog halva Sverige det.