Marianne om stödet som räddade julen: ”Har betytt så otroligt mycket”

Publicerad 2018-12-24

SKARA. Kontot var tomt och snart skulle även huset vara det – Marianne och hennes dotter hotades av vräkning.

Men tack vare alla som blev berörda av deras historia kan de i dag fira jul tillsammans.

– Jag gråter för att folk engagerar sig i en för dem helt okänd människa, säger Marianne, 38.

För elva dagar sedan var det röda huset med vita knutar på Västgötaslätten ett hus som skulle stå tomt på julafton. Marianne hade fyra kronor kvar på kontot och dagen efter skulle hon och hennes sexåriga dotter vräkas. Julen 2018 var inställd.

Marianne skrev till Aftonbladet och berättade om sitt liv och att hon efter 16 år som vårdbiträde hade fått sparken på grund av sin trasiga rygg.

– Det har varit mycket hopplöshet och gråt, jag har gömt mig på toaletten när min dotter varit hemma. Även om hon såg att jag var ledsen sa hon ingenting. Hon kunde komma och ge mig en kram i stället, sedan gick hon iväg, säger Marianne.

– Tanken med att skriva till Aftonbladet var bara att visa hur verkligheten ser ut för alldeles för många. Jag ville att någon skulle ta tag i det här problemet som finns i dag. Barn ska inte fara illa, man ska inte kunna vräka barn, fortsätter hon.

Ett par minuter efter att Aftonbladets första artikel om Marianne publicerats på kvällen den 13 december började hennes telefon gå varm. Alla som hörde av sig, allt från barndomsvänner till rena främlingar, ville veta hur de kunde bidra. Det startades flera insamlingar och redan dagen efter var Marianne tvungen att säga stopp och be folk att skänka pengar till kyrkan i stället.

Tack vare alla som hjälpt till kan Marianne och hennes dotter nu fira jul tillsammans i sitt röda hus. I vardagsrummet står granen som dottern hade önskat sig – en vit med rosa kulor.

– Vi hade en annan gran förut, men den lossnade barren på, säger hon.

Köttbullar med julmust i

För Mariannes dotter är julafton årets viktigaste dag. Köttbullarna, Mariannes hemlagade med lite julmust i, är det godaste på julbordet. På eftermiddagen ska de titta på Kalle Anka.

– Och lite senare ska vi kolla på Karl-Bertil Jonsson, fast det är bara mamma som tycker om det, säger Marianne till sin dotter.

– Är den läskig? frågar dottern.

– Nej, det är tecknat. Det är en kille som hjälper andra människor som inte har några pengar.

– Jag förstår nog inte, säger dottern.

Under dagen kommer de även få besök av tre vänner från Irak. Två dagar tidigare har de varit hemma hos Marianne och hjälpt till att pynta.

– De har ju aldrig firat jul, så det är jättestort för dem. Den lilla killen är bara sju år. Jag har mycket utländska vänner, som jag lärt känna eftersom jag tycker om att hjälpa till med kontakter med Migrationsverket och så, säger Marianne.

Marianne om stödet: ”Har betytt så otroligt mycket för mig och för min dotter”

”Det blir en god spiral”

Hon berättar att det började med en arbetskamrat som efter tio år i Sverige hade fått avslag från Migrationsverket och frågade om Marianne kunde hjälpa honom.

– Jag visste inte riktigt vad jag kunde göra, men jag började ringa till Migrationsverket och till medier. Han blev ganska uppmärksammad och i våras fick han ja i Europadomstolen. Jag är så glad att det löste sig och att han får stanna kvar. Min chef skrev brev efter brev till Migrationsverket och förklarade att han behövdes på jobbet.

Kan du se nån koppling mellan att du har hjälpt så många tidigare och att du själv får hjälp nu?

– Det finns en film som heter ”Pay it forward”, den handlar om att man ska göra något bra för tre andra personer, och så går det runt, runt. Jag tror att det blir en god spiral, att försöka stoppa allt det negativa som finns i världen, hjälpa om man kan hjälpa.

Vad vill du säga till alla som har hjälpt er?

– Allt det här har betytt så otroligt mycket för mig och för min dotter, det känns som att vi kan komma ikapp med livet igen. Kärleken, omtanken, värmen jag har känt, många gånger gråter jag för att jag är så glad över att se hur folk engagerar sig i en för dem helt okänd människa. Jag vill fortsätta att hjälpa andra på samma sätt, säger Marianne.

– Jag önskar att jag kunde krama om alla som har funnits där, men det skulle nog ta väldigt lång tid.

– Ja, tusen timmar, säger Mariannes dotter.

Vill jobba kvar i vården

Nästa år hoppas Marianne kunna börja jobba eller plugga.

– Jag älskade jobbet som vårdbiträde, men ryggen orkade inte. Den är fullständigt trasig, och eftersom det är för stor risk att den förstörs ännu mer vill läkarna inte operera. Jag är lite inne på att läsa till medicinsk sekreterare för att kunna stanna kvar i vården. Det är det jag tycker om.

Och så hoppas hon att Sveriges styrande politiker ska se över samhällets skyddsnät.

– Ingen mamma eller pappa ska behöva känna den rädsla och ångest som jag gick igenom. Ingen ska behöva känna det, för det finns inget värre.

Följ ämnen i artikeln