Ecco-skorna satte djupa spår

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hej! Har ni sett den nya härliga Nu Rave-vågen? (Googla det så fattar du direkt.) Mitt bland svartklädda ”Emo-kids” har det börjat ploppa fram galet härliga neonklädda Nu Rave-figurer!

Oversizeplagg, metallicskimrande spandextights, stora klargula Wayfarer-liknande bågar med spegelglas glittrar i solen. Själv har jag

i flera år längtat efter mer neon och Right Said Fred-inspirerade t-shirts med stora texter. (Ni minns väl deras hit ”Too Sexy”? ”I’m too sexy for my dog, too sexy for my job”?...?eller hur den gick.) Underbart.

Men all den här härliga 80- och 90-talsnostalgin och neonen har sina baksidor. Mitt i butikens hets och lysrörsljus tränger sig minnen upp till min yta. Obehagliga minnen.

Jag hör gruset. Knaster under barnfötters lätta rytmiska hoppande. Klara röster: ”Veva fortare, Kicki!”

Jag gick i mellanstadiet. Sommarlovet hägrade bara ett par veckor bort, de nya prassliga vårjackorna låg slängda på skolgården brevid rastglada, solfräkniga förpubertala barn. Det handlade om att hoppa, springa och ha sina egna twist-program. In, sida, sida, i, isär, mitten, på, över, över, kråka, kryss, kryss, ut! Så kunde Kickis program låta för så hette de olika hoppen. Så naturligtvis var skorna viktigast.

Vårskorna. Under en vecka i maj fick alla plötsligt nya. De var av tyg, hade tunna gummisulor, var lätta och låga med resårinfällningar som man bara drog på sig.

Men bäst var trycken och mönstren. Prickar, trianglar, ränder och streck. Mickey Mouse, Snoopy och palmer i solnedgång. Och som sagt, somriga pastell- och neon­kulörer.

Torsdagen efter denna stora vårsko-få-vecka hade jag fått nog! Jag sprang hem i mina mörkblå Lejonskor och sa allvarligt till mamma att nu måste jag också få nya! Mamma sken upp. ”Men, lilla gumman, nu vet jag! Kom med här!”

Redan då hade jag stora fötter (för min ålder, nu har jag 41), nämligen 38 eller 39. Tyvärr hade mamma samma storlek. Vi gick ner för halvtrappan i den blå etagevillan, ut till förrådet. Där stod de! Mamma tog dem andaktsfullt i båda händerna. Som vore de en årgångschampagne.

”Titta här! Helt nya, oanvända. Dyra med, ska du veta. Riktigt bra och sköna vårskor.”

Jag drog djupt efter andan. Tårarna brände bakom ögonlocken, men jag bet ihop. Framför mig såg jag hur de lysande pastell- och neonfärgerna kletades ihop till en grå smet.

Ecco-grå. Mamma hade precis förärat mig med ett par grå, snörade Eccoskor i skinn.

Dagen efter hade jag glömt mitt twist-program.

Kitty Jutbring (.se)