"Trots alla smärtor ville jag överleva"

Cecilia Gustavsson

Emma Pettersson lämnades misshandlad på en åker för att dö – hon berättar om kampen i ny bok

KRISTIANSTAD. Emma Petterssons öde blev en riksnyhet: Hon lämnades att dö på en åker efter att expojkvännen misshandlat henne grovt.

Nu finns boken om hennes väg tillbaka.

– Efter det här klarar jag vad som helst, säger hon.

2009 var Emma Pettersson 19 år, precis på väg ut i vuxenlivet, när hon misshandlades så brutalt att ingen visste om hon skulle överleva.

Hon hade lyckats komma ur ett destruktivt förhållande och anmält sin expojkvän för våldtäkt. Dagen som förändrade allt var hon på väg till sin uppkörning. Han stod gömd och väntade på henne på vid körskolan. Han kidnappade Emma, körde ut på ett fält och misshandlade henne våldsamt. Han sparkade henne i huvudet, tog stryptag och lämnade henne liggande.

Polisen grät

Polisen som var först på plats brast i gråt vid åsynen av Emma, så skadad var hon.

Boken "Glöm inte att andas" är skriven av Emmas vän Agneta Almqvist, coach och terapeut, i samarbete med Emma själv.

Nu ses vi hemma hos Emma, där hon bor med sina föräldrar och syster i en villa. Hon pratar lugnt och välformulerat och det går inte att ana på utsidan vad hon varit med om.

– Jag vägrade ge upp. Jag var helt fixerad vid att kämpa mig tillbaka trots alla smärtor, säger Emma.

På intensiven låg hon först medvetslös. Hjärnan svullnade så mycket att läkarna fick operera bort skallbenen under tre månader. De öppnade huvudet sju gånger för att tömma blod.

Fick lära sig andas

Emmas automatiska kroppsfunktioner, som att blinka och andas, var borta – därav bokens titel. Hon har fått lära sig precis allt på nytt: Prata, sitta, gå, röra sina händer. Och att känna igen sina nära.

I boken beskriver alla din enorma kämpaglöd – varifrån kommer den?

– Jag har alltid haft starka framtidsdrömmar, och velat bli något stort. Inom idrott tänkte jag innan... Jag gillar att träna och förbättra mig. I början drevs jag av hat också, men det är borta i dag. Man kommer längst i livet genom att vara positiv och snäll.

– När jag var så nära döden där på åkern kände jag hur gärna jag ville leva och fortsätta att vara med familj och vänner. Jag har fått kämpaglöd av alla omkring mig.

Synbortfall och dåligt närminne

Det är omöjligt att inte bli väldigt berörd av Emma och hennes otroliga optimism. Min impuls är genast att krama henne. Hon bryr sig knappt om att hon har stort synbortfall på ena sidan efter överfallet, eller att hennes lokalsinne försämrats. Närminnet är också dåligt av syrebristen efter stryptaget.

I boken har Agneta Almqvist pratat med många som mötte Emma under hennes kamp. En av Emmas sjukgymnaster säger: "Det var så brutalt. Så omänskligt. Det påverkade mig privat. Jag trodde aldrig att hon skulle kunna bli människa igen."

I början visste ingen hur skadad Emma skulle vara om hon över huvud taget överlevde.

– Jag hade smärtor överallt. Ibland så svåra att jag spydde. När jag vaknade ur medvetslösheten kom alla intryck och minnen huller om buller. De som hjälpt mig tillbaka är riktiga hjältar, helt underbara, säger Emma, som själv utsågs till "Årets kämpe" på Svenska Hjältargalan 2011.

Vad tänker du när du ser bilderna på dig själv från tiden på sjukhuset?

– Jag minns det väl, det sitter på näthinnan. Som när jag kände på stygnen på huvudet till exempel, hur mjukt och konstigt det var när de tagit bort skallbenen. Samtidigt känner jag inte igen mig själv på fotona.

Emma är förstås inte bara optimistisk. Ibland bubblar sorg och ilska upp. Hon längtar till exempel efter att kunna springa ordentligt.

– När jag behöver gråta gör jag det. Att låta tårarna rinna är enormt värdefullt. Varför ska man hålla något inom sig?

Utbildat sig

De fem senaste åren har Emma gått på Furuboda folkhögskola, en utbildning för personer med förvärvade hjärnskador. De två senaste åren har varit en it-utbildning. Där har hon också träffat sin stora kärlek Marko, som hon är förlovad med.

Vad hoppas du göra om fem år?

– Jag vill snart flytta hemifrån, jag är ju 26 år nu... Jag skulle gärna vilja gå bredvid en sjukgymnast och lära mig, jag har ju sett glädjen av det de kan göra för andra.

Emma lyser upp i hela ansiktet när hon pratar vidare:

– Om fem år hoppas jag att jag bor med min älskade Marko i ett hus i Skåne någonstans, och att jag väntar vårt andra barn! Jag vill ha hund och katt, och hoppas att vi båda har jobb som vi trivs med och känner oss behövda.

Ändrad personlighet

Hennes personlighet har också förändrats av hjärnskadan. Mamma Eva och pappa Mats berättar att hon blivit mycket mer känslosam och öppen. Emma håller med:

– Innan var jag mer tillbakadragen och blyg. Det är faktiskt skönare att vara så här.

Expojkvännen dömdes till tolv års fängelse. Nästa år har två tredjedelar gått, och han kan komma ut till friheten.

– Jag ska inte tänka på det. Jag lever mitt liv nu, säger Emma.