Är min tv-karriär över nu?
Jag var på Stora Nygatan i Malmö. Jag ville hitta nåt bra frukostställe trots att klockan var ett. I ögonvrån fick jag syn jag en bekant, men i stället för att få den där härliga varma känslan av att vilja kramas känner jag en svag känsla av att vilja vara korrekt. Varför?
Jo, när jag vänder mig om står jag öga mot öga med min chef. Och det här är inte min närmaste chef som jag känner väl, utan en större, viktigare chef. Lite en sån som bestämmer om jag får göra tv eller inte. Och just nu får jag ju det och vill himla gärna att det förblir så ett tag till. Så jag tänkte att ”oj, nu träffas vi i det privata livet, här gäller det att vara föredömlig och helst imponera lite”.
Med sig har denne chef en barnvagn och i den ligger naturligtvis ett barn. En söt liten kille på kanske ett halvår. Inne i mitt huvud och i min kropp sprider sig känslan av lättnad. Shit, vilket bra upplägg, tänker jag. Jag som är så grym med kids! Sen min bästa vän Lovisa fick barn känner jag att jag verkligen har lärt mig hur bäbisar funkar. Jag och hennes dotter Nico har till och med egna ljud och lekar som bara vi kan.
Tillbaks till Stora Nygatan. Jag hälsar artigt och lagom avslappnat på chefen och påbörjar direkt min uppvisning i bäbiskompetens.
– Åh, guud vad söt! Vad heter han?
Jag böjer mig ner och försöker fånga hans lilla blick. Jag sätter mig pedagogiskt på huk och klappar det lilla livet på hans mjuka hand. Han tittar med stora ögon. Nu lägger jag in stöten, tänker jag. Jag skojar med lillkillen. Mjukt men ändå med ambitionen att verka van, kittlar jag honom lite vilt på magen.
Det skulle jag inte ha gjort. I cirka sju sekunder till tittar bäbisen bara på mig innan hans lilla, lilla ansikte fullkomligen förvrids. Inte som i ”jag är ledsen” utan som i plågor och förtvivlan! Han tar ett låååångt och djuuuupt andetag som för att ta sats, efter det följer fyra eller fem hackningar. Sen kommer det: Gallskriket.
Det är inget vanligt skrik, det är som från en torterad. Det är stort, det är väldigt, det är otröstbart. Bäbisen är i trauma just nu, det märker vem som helst. Inifrån kaféet på andra sidan gatan, åtta minuter senare hör jag fortfarande skriket från vagnen.
(Kanske kan jag bli frisör?)