Tack för att du räddade min dag, Alice!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Lördagen den 26:e maj var en hemsk dag. Jag var sur, irriterad, hade skoskav och gasig mage. Inget kändes bra. Alla var fula och när jag kliade mig i håret kom det mjäll. På kvällen släpade jag mig trots allt med tunga steg mot puben Cheers, mitt stammishak i Göteborg. De vänner jag skulle möta var naturligtvis, dagen till ära sena men jag hittade ett skrynkligt Aftonblad och började bläddra.
Och nu vill jag bara säga: Tack! Tack, Alice Timander! Du räddade min dag!! Du fick molnen att skingras, gaserna att lätta och surheten att
surna.
På sidorna 18–19 hade Alice nämligen fått ett helt uppslag. På den stora bilden i mitten sitter Alice själv iklädd en raffig gulddress med pälskrage, gungandes i en gungstol samtidigt som hon trär på sig ett par svarta lackstövlar av porrmodell. Men det var inte bilden som vad det bästa, nej det var Alices fantastiska uttalanden. Så hjärtskärande tragiska men samtidigt så fulla av självdistans och dråplighet. Jag tänkte bjuda er på ett urval:
”Min första man var otrogen... Vid ett tillfälle gav han bort min vackraste klänning till en annan kvinna. Jag kom hem när han nålade in min klänning på henne. Hon var nämligen liten och tjock. Men... Jag var väldigt förälskad.”
Alice om sitt tredje äktenskap:
”Han var trettio år yngre. Första gången vi träffades bar han hatt, hade blommor med sig och sjöng för mig. Jag blev blixtförälskad. Vi gifte oss efter två veckor. Han spelade ut hela sin charm. Han var väldigt renlig... Dammsög varje morgon. Han var så ren om händerna att han brukade röra om i mina drinkar med pekfingret... han sa att han älskade mig. Det var den skickligaste bedragaren jag träffat...”
”På vår bröllopsnatt avslöjade han att han var homosexuell, att han hatade kvinnor. Han rullade in sig i täcket som en kåldolme och jag låg brevid och grät. Jag minns att rummet hade stärkta spetsgardiner i vitt. Och jag fick inte ens klappa honom.”
Jag satt där på barstolen med min lila lightcider och såg täckeskåldolmen framför mig och Alice som ung, gråtandes i sina blonda prinsesslockar. Tänk att hon så velat hänge sig, och tro på kärleken en tredje gång att hon totalt nonchalerat alla de renliga varningssignalerna! Åh, Alice! Och så fick du inte ens klappa på honom.
När mina vänner ett par minuter senare till slut anlände möttes de av en ny Kitty, full av förtröstan och framtidstro, tack igen, Alice!