De älskande ropade trånsjukt förgäves
Kärleksbesvär har väl de flesta av oss upplevt någon gång i midsommarnätternas dämpade ljus fast i år var det nog värre än vanligt.
Huvudpersonen i årets drama ute i den blommande finska skärgården hette Taiga. Hon är två år och strävhårig tax. Vacker och van att bli beundrad av både tvåbenta och fyrbenta följeslagare solade hon sig i glansen av fyra hundherrars uppvaktning, herrar som hon behandlade med en primadonnas nyckfullhet.
Taiga har en stor kärlek i livet och han heter Index, familjärt kallad Dexi. Taiga har älskat och beundrat Dexi sedan hon var liten flicka och har otvivelaktigt drömt om att få gifta sig med honom.
Nu blev det inte så. När Taiga här på vårkanten ansågs giftasvuxen bestämde de som hade makt att bestämma att prinsessan Taiga skulle få en helt annan make.
Det blev Unto från Kantvik, Esbo, Finland. Unto Unfert Lowiecke v´t Roojan heter han egentligen och är ursprungligen av fin holländsk familj.
Taiga måste med andra ord skiljas från sin älskade Dexi. Precis när hon stod i beråd att säga “gör med mig vad du vill Dex” skickades han bort för att ej mera återkomma, i varje fall inte inom rimlig tid.
Olycklig och arg tog Taiga båten till Finland för att fira midsommar i ensamhet som hon trodde.
Då uppenbarade sig Unto. Unto är en rutinerad förförare med många fruar i sitt förflutna. Unto betraktade Taiga med erfaren blick och satte på henne blixtsnabbt utan att ens hälsa först. Inom loppet av trettio sekunder satt han stadigt fast medan Taiga försökte vrida och vända sig för att åtminstone ta en titt på hur han såg ut.
Efter en kvart var Unto klar, tackade för sig och försvann ut i bilen. Taiga slickade sig snopet mellan benen. Sedan tog både hon och jag oss en tupplur.
Vi vaknade av ett ihållande gny och gnäll bakom grinden till vår inhägnade lilla gårdsplan. Där stod Chili, sex år, taxdrottningen Ruskas något veke son, som ännu aldrig lyckats få till det med någon dam. Han hade snusat sig till att han med litet tur hade himlen runt hörnet och stod nu där för att kolla.
Taiga gav honom en förintande blick. Nog för att hon var besviken efter Untos snabba ryck men den där sillmjölken var likväl inget för henne.
Det gick några dygn och Taiga uppträdde så avvisande både mot Chili och gråhunden Nalle att jag började bli övertygad om att Taigas löp var över. På midsommaraftonen fick hon följa med till en ö väster om Helsingfors där det dämpade ljuset skulle avnjutas med sill och snaps och dragspelsmusik.
Väl framme träffade hon Ossi, skotsk terrier, svartmuskig och mörkögd som en zigenarbaron. Taiga blev totalt knäsvag. För att nu inte tala om vad Ossi blev.
Raskt sattes koppel på Taiga. Hennes uppfödare skulle säkert inte uppskatta en hop blandrasvalpar bland de renrasiga.
Taiga traskade runt i kort flexikoppel med den trånande Ossi efter sig. Till sist kopplades även Ossi och bands fast vid ett trappräcke.
Festen kunde börja fast Ossi tjöt hjärtskärande och Taiga betraktade honom löftesrikt med simmiga sammetsögon.
När det dämpade ljuset var som allra mest dämpat och skärgårdsbåten tutade back i sundet nedanför klippan gick jag in i huset efter en ny flaska vin. Med mig hade jag Taiga. Vi passerade Ossi.
I själva verket passerade vi Ossi så nära att Taiga med en väl beräknad knyck i flexikopplet kom åt att vända rumpan mot sin beundrare som tänjde sitt koppel till bristningsgränsen och var över den gudomliga inom loppet av en tiondels sekund. I nästa tiondels sekund träffades stackars Ossi av min fot och ramlade av.
Från och med nu fick Taiga sitta i min bil med öppen taklucka och fönstren halvöppna. Ossi fördes upp i sitt sovrum. Festen fortsatte medan de älskande ropade trånsjukt till varandra:
Som Märta och Tore i Tage Danielssons tragiska visa ropade de:
Ossiii! Taigaaa! De ropade tvärs över sjön – eller från var sitt fönster om vi ska vara petnoga.
Ossiii! Taigaaa! Och skogen stod moltyst och grön.