I USA är socialismen en fräsch idé
Dämpa ljudet, tack!
Ödessymfonin dånar – och det dånar för mycket.
Det är nämligen inte mera ödestyngt än att amerikanerna ska välja en ny president. Det gör de var fjärde år och har vanan inne. Huvudrollsinnehavarna, kandidaterna, kan - som i år - vara grymt motbjudande. Det är inte första gången. Slutresultatet, presidenten, blir emellertid nästan alltid bra.
Den årslånga valkampen är spännande. Det är den alltid. I första valomgången, Iowa, kommer nästan alltid en skräll. Det gjorde det i tisdags morse. Två till och med. Men det är inte skäl nog att låta Beethovens symfoni nr 5 i c-moll opus 67 ta över showen.
Skräll 1 var att den narcissistiske Trump i n t e vann republikanernas nomineringsval. Det gör honom sårbar i det fortsatta rejset.
Skräll 2 var att Bernie Sanders - den demokratiske socialisten - gjorde ett nästan dött lopp med Hillary Clinton om segern och står klar att tillfoga henne - den snuskrika etablissemangspolitikern - ytterligare skada i New Hampshire på onsdag morgon. Mitt tips från i höstas kvarstår dock: nästa president heter Hillary.
Både miljardären Trump, 69, och den antikverade hippien Sanders, 74, är ”typiska amerikaner”. Invandrarbarn. Sanders är son till judiska föräldrar från Polen i det Brooklyn som gett världen så många briljanta författare och skådespelare; pappan sålde målarfärg. Donald Trumps farfar var tysken Friedrich Drumpf som blev barberare sedan han 1885 utvandrat till Amerika. Trumps mamma Mary Anne var en fiskarflicka från Yttre Hebriderna.
Sanders har fascinerat mig ända sedan jag i mars 1983 följde honom, då han återvaldes till borgmästare i en idyllisk småstad i ett alplandskap i Vermont. Jag kallade den ”Folkrepubliken Burlington” (knyckt från Jane Fondas ”Folkrepubliken Santa Monica”) och minns att jag beskrev Sanders som ”Einsteins smartare lillebror”. Jag intervjuade honom på Henry's Diner och noterade att håret var ett virrvarr och att skorna aldrig mött skokräm. Han skötte staden väl, höll den ren och fri från brottslighet.
Aftonbladet noterade för 33 år sedan speciellt att i ”Reagans Amerika” förde Burlington (38 000 invånare) en egen utrikespolitik: det hyllade ”Chiles martyr Allende” och stödde vänstergerillan i El Salvador. Sanders anhängare, inspirerade av Nicaraguas sandinister, kallade sig sanderister.
Sanders var aldrig medlem i kommunistpartiet. Men han hade Sovjetflaggan på sin kontorsvägg och gav Burlington en systerstad utanför Moskva.
Det är rätt givet att det i dagens kampanj skojas om Sanders, att denne vore ”a good candidate for president - of Sweden.”
I valrörelsen har Trump och Sanders något gemensamt: Trump säger att han ”is very, very angry”. Sanders säger ”he is angry, too”. Ilskan är klassisk.
Redan 1857 skrev Frederick Douglass, född som svart slav och senare människorättspolitiker och presidentkandidat, att ”om det inte finns strid blir det inga framsteg. De som säger sig gynna frihet men ogillar agitationen är människor som vill ha en skörd utan att plöja jorden.”
Men vad är Sanders och Trump arga på? Och har de fog för sin ilska? Ja, 24 procent av väljarna är arga på den federala regeringen. Men inför valet för fyra år sedan var det värre: 26 procent var arga.
Och för första gången sedan 2002 är den vanliga amerikanen mera optimistisk om sin och landets framtid. På en skala 0-10 satte han för fem år sedan betyget 5,2 och säger att om fem år är nivån 5,9.
Varför är då de två populisterna så arga? Det går ju bra för Amerika. Den ekonomiska tillväxten är god. Arbetslösheten i både Iowa och New Hampshire är under 4 procent. Brottsligheten sjunker i hela landet.
Ja, säg det. Trump kanaliserar föraktet för etablissemanget och Washington-eliten. Sanders rider fram på en amerikansk nyväckelse för socialism.
Socialism i Amerika!?
Ja, amerikanerna älskar välfärdsgodis. De mest prisade politiska reformerna är Medicare och Medicaid, folkpension och gratis medicin. De gillar välskötta parker, kommunala badstränder och sina bibliotek.
Amerikas unga generation, 20-30-åringarna, minns inte lättnaden över Murens fall och kommunismens kollaps. För dem är socialismen inte retro. Den är en ny fräsch idé, sprungen ur Ockupera Wall Street-rörelsen. Socialism står för rättvisa och nytta. Den tar avstånd från rikemansklassen och undrar varför det i deras land finns så många fattiga själar. Dessutom känns socialism lite hippt - som Rolling Stones, marijuana och flower power.
Tillbaka till framtiden. Och skruva upp ljudet, tack.
Jag läser just nu ...
… Hanne Kjöllers ”En svensk tiger”, en frän uppgörelse med (o)kulturen inom den svenska polisen och dess rad av värde- lösa rikspolischefer. De poliser som kritiserar slarv och våld inom kåren trakasseras systematiskt. Den skickliga Kjöller noterar: ”Antalet poliser har aldrig varit fler. Resurserna aldrig större. Andelen uppklarade brott aldrig färre.” En första åtgärd vore att rikspolischefen köpte 20 000 exemplar av boken från förlaget Fri Tanke och gav en bok till var och en av sina 20 000 polismän. Det vore en nystart för en skandaliserad yrkeskår.
I 45 år har jag lyssnat ...
… eller tittat på BBC World News minst två gånger om dagen. Bara tre gånger har en svensk nyhet toppat sändningen. Estonia i september 1994, mordet på Palme 1986 - och nu har det hänt igen. Charterkungen Anders Ygemans utspel att skicka tillbaka 80 000 flyktingar slog världen med häpnad. Inrikes- ministerns brutala utspel är den nya Sverigebilden. Den var en större nyhet än danskarnas expropriering av flyktingars smycken.
Min kolumn om cirkuselefanter ...
… väckte lidelser. Mest intressant var en komplettering från Monacosvensken Bengt Graab, som berättar att cirkusfestivalens översteprästinna ”prinsessan Stéphanie vid ett tillfälle tog hand om två elefanter, som hade tbc. Hon förde upp dem till familjen Grimaldis (furstefamiljens) ranch, som ligger högt ovanför Monaco. Där förefaller elefanterna ha tillfrisknat. Äventyret kostar en väldig massa pengar. Det var från den ranchen som Stéphanie med mamman Grace (Kelly) färdades i en engelsk Rover, när allt gick snett och bilen föll 40 meter ner i en handelsträdgård.”