På internet behöver vuxna växa upp

När jag gästade SVT:s ”Go’kväll” för att prata om reportageserien ”Plastkusten” förra veckan blev jag snabbt påmind om hur kritik från ’väldigt vuxna människor’ kan se ut. Mejlen hade börjat välla in långt innan jag ens hade hunnit kliva ut ur studion, skriver Frida Söderlund.

– Men det förstår du väl, att du inte kan vara ung tjej i tv. Det får man ju bara inte.

Min kompis förvränger rösten när han säger det. Himlar med ögonen och skrattar till. Jag skrattar med. Han säger det lika mycket på skämt som på allvar och han gör det för att det är lika mycket sant som det inte är på riktigt.

Det är självklart att man ska kunna vara ung och tjej i ett rikstäckande kvällsprogram på SVT.

Men det är inte lika självklart att man får lov att vara det för den publik som tittar på.

När jag gästade SVT:s ”Go’kväll” för att prata om reportageserien ”Plastkusten” förra veckan blev jag snabbt påmind om hur kritik från ’väldigt vuxna människor’ kan se ut. Mejlen hade börjat välla in långt innan jag ens hade hunnit kliva ut ur studion.

Det var fel på hur jag pratade, det var fel på hur jag såg ut. Det var ”omöjligt att ta någon som mig seriöst” och de hoppades framför allt att jag skulle titta på programmet i efterhand och ”lär mig ett och annat”. Jag var där för att prata om plast och klimat, men kritiken som kom handlade enbart om min person. Det är alltid så, i och för sig. Den kritik man får utstå har sällan med något annat att göra.

Men trots att jag är van, fastän det här händer vid i stort sett varje vecka, så har jag inte kunnat sluta tänka på hur det blev såhär?

 

Vi lever i en tid där Greta Thunberg, 17, ständigt hånas av människor äldre än henne själv. Det är troll på Twitter och klimatförnekare i kommentarsfält och förtroendevalda i svensk och utländsk politik som tycker att hon ska vara tyst enbart på grund av hennes kön och ålder.

Vi lever i en tid där Bianca Ingrosso, 25, tvingades stänga ner sina kommentarsfält redan för två år sedan för att hatstormarna blev för övermäktiga. ”99,8 procent av hat jag får är från kvinnor i 45 plus-åldern” berättade hon sedan när hon gästade Hellenius hörna på TV4.

Isabella Löwengrip, 29, började polisanmäla vuxna människor som 16-åring.

Enligt en studie gjord av människorättsorganisationen Amnesty och teknikbolaget Element AI näthatas kvinnor på Twitter var 30:e sekund. Hatet, speciellt mot unga kvinnor i offentligheten, har blivit mer regel än undantag.

Finns det ens något svar på hur vi hamnade här?

 

En ung tjej skriver till mig på Instagram; ”Vuxna varnar grovt om nätmobbning men sedan går de själva ut och klankar ner på andra. Dubbelmoral!”.

Hon får medhåll av många fler. De skriver hur allting förvrängs. Att vuxna läser, ser och hör det de vill och inte vad som menas. Att de har alldeles för mycket fördomar och okunskap. Vill inte lära sig för att de ”minsann vet bäst”, baserat på ålder och enbart det. Tar sig rätt att tycka, tänka, kritisera för att vuxna ska och har rätt att ”läxa upp”.

”Vuxna kanske inte är vana vid att yngre vet mer om något än de själva. Till exempel när det gäller klimatet” skriver en tjej.

Kanske är det så, att de vill tysta allt det de själva inte känner igen. Kanske har vi bara glömt bort att vara lite snälla. Att göra allt det där vi lärde oss som små. ”Behandla alla som du själv vill bli behandlad”. Är det här att göra det?

Jag scrollar kommentarsfält och söker på Twitter och i min egen mejlinkorg och inser att det är stolta kritikströmmar undertecknade med namn, åldrar och yrken.

En sista tjej i dm skriver; ”Jag blir ledsen över att vuxna sällan fattar att de också kan såra folk med sättet de skriver på på sociala medier”.

Och det som blir tydligt i allt det här är att i en modern tid verkar allting ibland behöva göras tvärtom. Äldre behöver växa upp, vuxna behöver uppfostras och det behöver broderas nya "Gör mot andra som du själv vill bli behandlad”-tavlor i svenska hem över hela landet.

Nu ska vi se hur mycket skit jag kommer få för att ha sagt det.