Miljöpartiet behöver en healer
Miljöpartiet hoppas att Amanda Lind blir ett balsam för sargade gröna.
Men frågan hur hon ska lyfta partiet upp ur ett opinionsmässigt hål står fortsatt obesvarad.
Klart är att ansvaret att mäkla fred internt, läka sår och få väljarna att sluta hata partiet kommer väga tungt på det nya språkrörsparet.
Miljöpartiet har inte varit på en bra plats de senaste åren. Ända sedan de valde att halstarrigt hoppa av den rödgröna regeringen under hösten 2021 har det pyrt i partiet. Dels för att det visade sig vara ett dumt beslut och dels för att det var lättare sagt än gjort att samla ihop sig och ta nya tag efter sju år i regering. När den skyddande regeringsbubblan sprack visade det sig tydligt att MP på egen hand inte var väljarnas favorit.
Opinionsläget har inte sett såhär mörkt ut på över 15 år.
Och då kommer de inre konflikterna som på beställning.
Efter valrörelsen 2022 kom Miljöpartiet ut på andra sidan och kände sig mer missförstådda än någonsin och det här är ett parti som ofta återkommer till hur missförstådda de är. De politiska vindarna blåste åt höger, unga människor röstade konservativt och MP:s budskap om den gröna omställningen polariserade. Dessutom menade Miljöpartiet att de låtit andra sätta en negativ bild av dem och att partiet inte lyckats ta kontroll över hur de framställdes.
Valresultatet var inte en katastrof, på det nationella planet. Däremot fick de se sig ordentligt skadskjutna lokalt. I politiken är lokalavdelningarna ute i landet livsviktiga för ett parti. Här finns gräsrötterna, människorna som kampanjar, sprider partiets budskap och upprätthåller den lokala närvaron. Sedan 2014 har Miljöpartiet gått från 732 till 309 mandat i Sveriges kommuner.
Att ha 18 ledamöter i riksdagen räcker inte för att bygga ett parti starkt. Redan hösten 2022 visste Miljöpartiet att något måste göras för att vända den nedåtgående trenden. Vad som gjordes istället var att skapa kaos och konflikter.
Lite kortfattat gick det till såhär: Per Bolund kastade in handduken och partiledarval leder alltid till strider – även denna gången. Omedelbart flammade den gamla konflikten upp mellan de som vill bredda partiet och de som vill fokusera på klimatfrågan.
Det sittande språkröret Märta Stenevi gav sig med friska tag rakt in i båda konflikterna, men lyckades inte med annat än att göra folk förbannade. Hon tog också ställning emot valberedningens språkrörskandidat Daniel Helldén.
När dammet hade lagt sig och Helldén stod där som nyvalt språkrör gjorde Stenevi sitt bästa för gilla läget, men förlusten var helt uppenbarligen för stor och hon avgick några månader senare.
Nu står partiet här och försöker ödmjukt slicka sina sår.
Ett tecken på det har varit den milda framtoningen under processen att ta fram ett nytt språkrör.
De tre kandidaterna har visat på mycket liten skillnad i den politiska inriktningen och de prioriteringar de vill göra. I utfrågningarna har de pratat om sin politiska hemvist och hur de står i olika sakfrågor.
Det alla utfrågningar borde handlat om är hur de två nya språkrören ska lyckas förflytta samhällsdebatten till sin fördel och återvinna väljarnas förtroende.
Varken Amanda Lind eller Daniel Helldén verkar ha några egentliga svar på hur ska Miljöpartiet ska nå unga, hur ska de nåt ut.
Amanda Lind är en av de miljöpartisterna som älskar sossar. De miljöpartister som inte var en del av den socialdemokratiskt ledda regeringen mellan 2014 och 2021 (för MP:s del) skulle nog kalla det Stockholmssyndrom. Ni vet, när ett offer efter en tid i fångenskap börjar sympatisera med sina kidnappare istället för med dem som försöker rädda dem.
Miljöpartiet gör sitt bästa för att redan nu klamra sig fast vid att vara en regeringspartner vid en eventuell S-seger 2026. Men då behöver det nyvalda språkrörsparet också vända på inställningen hos både Socialdemokraterna och Centerpartiet, för just nu vill ingen associeras med MP.