Trots språkliga brister - mamman övertygar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det minsta man kan säga om Bobbys styvfar är att han har naturlig fallenhet för att ta en scen i besittning. Han är huvudperson i Eksjö tingsrätt denna torsdag eftermiddag och han fuskar inte bort rollen.

Kontrasten mot Bobbys mamma är nästan komisk om inte sammanhanget vore så tragiskt.

I nästan två dagar har i varje fall press och åhörare i rättssalen ansträngt sig till det yttersta för att uppfatta vad den stillsamma, inbundna lilla kvinnan säger när rösten fastnar i halsen på henne. Stundom har vi ansträngt oss förgäves. Nu drar en påfallande verbal person lätt bullrande fram över hennes vittnesmål och inskärper hur saker och ting förhöll sig. Han är överlägsen henne i språk, disposition och utförande och i hans version var allt givetvis tvärtom mot vad hon har sagt.

Styvfadern får emellertid akta sig för att dra alltför höga växlar på denna överlägsenhet. Ibland rimmar den nämligen illa med innehållet i det han säger.

Jag kan inte veta vem av de två tilltalade som ljuger när ord står mot ord. Men jag är försedd med viss psykologisk intuition.

När Bobbys styvfar med visst eftertryck hävdar att han för all del var intresserad av sadomasochistiskt sex men att det var kvinnan som var verkligt besatt av det, då slår det bakut i min skalle.

Jag vet att skenet bedrar och att man inte ska döma hunden efter håren. Jag är klar över att Bobbys mamma knappast levde i sexuell avhållsamhet även om hon levde utan man.

Men att den timida, kuvade varelse som jag har sett framför mig i rättssalen i två dagar skulle vara besatt av sm-sex så att hon ständigt ville ha mer, att hon var mer besatt än han var, det tror jag inte, särskilt som inga som helst fynd i hennes lägenhet tydde på det.

Paradoxalt nog gör kvinnan med sina summariska svar och sin bristfälliga förmåga att uttrycka sig ett trovärdigare intryck på mig än styvfadern som äger mer av den detaljrikedom i berättelsen som anses indikera sanningsenlighet.

För faktum är, att även om kvinnan svarar redigt och uppfattar de flesta frågor både snabbt och korrekt, så lider hon av något språkligt handikapp som kan vara kopplat till intelligensen men inte behöver vara det.

Vad som står klart för mig när jag lyssnar till Bobbys mamma dag nummer två är att hon har en genomgående brist i sin muntliga framställning: hon kan inte återge iakttagelser och upplevelser i ett strukturerat sammanhang med inledning, förlopp och avslutning.

Hon kan svara på många frågor men inte skildra.

Jag undrar om det kan bero på viss halvspråkighet eftersom hon är uppvuxen i en finskspråkig familj samtidigt som svenskan ändå var det sociala språk hon föddes till. Jag undrar om en kulturfaktor spelar roll: finnar är ofta tystlåtna och fåordiga. Deras berättelser är ofta lakoniska, bygger på nyckelord och nyckelepisoder, inte på flytande förlopp.

Allt detta kan samverka. Men i grunden förefaller Bobbys mamma att sakna den förmåga att namnge och organisera världen i språket som gör att sammanhangen formas, bilderna avtecknar sig. Uttrycker man detta finare kan man säga att hon har brister i sin förmåga att föreställa sig och klä föreställningarna i tankar med tillhörande begrepp, i så kallade koncept.

Sådant har naturligtvis mest negativa konsekvenser. Men i detta sammanhang medför bristen något som Bobbys mamma kan räkna sig till godo.

I avsaknad av föreställningsförmåga är det mycket svårt för människor att ljuga sammanhängande och konsekvent, något som styvfadern hävdar att hon gör på ett drivet sätt.

Självfallet kan Bobbys mamma ljuga i meningen lämna felaktiga upplysningar på konkreta frågor.

Men koka ihop en lång sammanhängande historia i många avsnitt, det kan man inte utan föreställningsförmåga och koncept. Om en sådan männi-ska beskriver en serie av händelser är det sannolikt att dessa har ägt rum.

Läs mer:

Yrsa Stenius