Jag diskuterar hellre country än ickeförsvar
”Nja”, sa jag, ”det är inte så svårt. Sten & Stanley är bäst. Och Streaplers är inte dumma”.
Min bordsdam granskade mig och sa: ”Själv sätter jag Sven-Ingvars främst”.
Och”, fortsatte jag, ”jag vill ha in Kvinnaböske på topplistan också. Fast i ärlighetens namn tycker jag att dansband är division 2 jämfört med country. Jag minns första gången jag hörde Merle Haggard. 1992 tror jag. I Branson, Missouri …” Jag nynnade (min sångröst är gräslig och jag förväntade mig att min bordsdam skulle hålla för öronen): ”I don’t want to sober up tonight / I don’t want to act like things are alright”.
Jag gick igång: ”Det är texterna som gör skillnaden. Dansbandslåtar är till för att föra människor samman. Countrylåtar i sin bryskhet är till för att skilja människor åt. De har ofta humor. Jag lyssnade på ’Would Jesus wear a Rolex on his television show?’ Viktigast i country är att kärleken är mera olycklig än lycklig. Har du hört ’All the guys that turn me on turn me down’. Countrytexter är kondenserade socialreportage. Bakfylla och besvikelse, hat, uppbrott, barnatro och utslagna män.”
Min bordsdam stoppade min svada: ”Det finns bra texter till dansbandslåtar också.”
”Jaså? Dansband är kärlekslycka och fågelkvitter, månsken och varm barm. Gränslinjen mellan buskis och dansband är hårfin. Fast jag gillar det”, tillade jag för att inte störa relationerna med bordsdamen. ”Jag har det i blodet kan man säga. Min måg är kusin till gamle sångaren i Larz-Kristerz - Stefan Nykvist eller vad han heter - dom från Älvdalen …”
Jag tror att bordsdamen blev impad.
Det anmärkningsvärda i situationen var inte att vi råkat i dispyt om dansband. Det var, tvärtom, självklart. Bordsdamen var nämligen Sveriges mest framgångsrika kvinnliga dansbandsledare, den 24-åriga blondinen Elisa Lindström. Hon driver bandet Elisa’s. Elisa sjunger, spelar trumpet och skriver texter till sig och sina fyra manliga musikerkolleger. Bandet vann för fem år sedan Dansbandskampen och Elisa har funnits på Svensktoppen och i Allsång på Skansen och Melodifestivalen.
Vackert! Vilken bordsdam!
Det anmärkningsvärda var emellertid inte hon. Det var miljön. Sammanhanget. Den unga dansbandsledaren och jag var båda bjudna på talmannens vårmiddag. Denna ägde nyss rum i Riksdagshusets stiliga ”Sammanbindningsbana” (jugend och kristallkronor) med tre rätter (regnbågsfilé med picklat äpple, rosastekt filé och kind av svensk oxe med bräserad röd endiv samt mjölkchokladbavaroise med hallonsorbet). Vinerna höll samma klass. Kaffet (utan konjak) dracks i Kammarfoajén. Musik av Arméns musikkårs Wieneroktett. Snacka om stil!
Värd var den älskvärde och humoristiske Urban Ahlin, tacktalet hölls av statsminister Löfven, en man som jag inte tidigare träffat och som har ett handslag lika fast som Thorbjörn Fälldins och en okynnig blick.
Jag hörde att Löfven nyss var i Göteborg och att kocken Leif Mannerström då lagade fläskpannkaka åt honom.
Vi var drygt 150 inbjudna, professorer och generaldirektörer, museichefer, en ärkebiskop (grekiskortodox), politiskt sakkunniga, teaterchefer och - naturligtvis - partiledare och riksdagsledamöter av skilda kulörer.
Jag klurade ut varför dansbands-Elisa bjudits in.
Talman Ahlin är skaraborgare, född i Mariestad, Elisa är också skaraborgare, född i Töreboda, gick i skola i Skövde.
Jag tittade mig om. Nix, från medier såg jag, förutom mig själv, bara två representanter, SVT-chefen Stjärne och Sveriges Radios utrikeschef Lindberg.
Hur tusan, frågar ni er, hade Heimerson hamnat i denna utsökta skara?
”Du är inkvoterad”, gissade en kompis. ”En av talmannens rådgivare har sagt: Vi måste ha en gammal gubbjävel på listan också.” En ärlig vän sa: ”Dom vet att du är smygsosse och vill ge dig en chans att komma ut ur garderoben.”
Syftet med middagen, stod det på inbjudningskortet, var att ”riksdagsledamöter och representanter från olika delar av samhällslivet bjuds in … Tanken är att skapa möten mellan människor.”
Och visst mötte jag riksdagsledamöter. Det är med riksdagen som Winston Churchill sa om parlamentet: ”Vi skapar byggnaden, sedan skapar byggnaden oss.” Den har personlighetsförändrande egenskaper. Riksdagsmän med tunnelseende babblade hellre med varandra än med gästerna. Jag hörde dem prisa budgeten och DÖ. Ledorden var: ”Nya prioriteringar”.
Jag sa: ”Det finns bara en fråga, en enda, som är viktig.”
”Vilken skulle det vara?”, frågade en piggögd kvinnlig miljöpartist?
”Försvaret. Eller rättare, att vi inget försvar har.”
”Jag tycker att det finns viktigare frågor”, sa miljöpartisten. ”Överutskrivningen av antibiotika. Och klimathotet.”
I ett annat samtal sa en riksdagsman: ”… men vi ska ju sända 150 soldater till Gotland.”
Jag hade härsknat till över bristen av oro bland våra folkvalda, så jag sa: ”Vet du vad 150 man som ska försvara en stor ö 24/7 innebär? Jag har tagit reda på det. 150 man är vad som går åt för att driva två nattöppna McDonalds veckan runt.” Ingen såg besvärad ut.
Jag avslutade: ”Ni tar inte den hotfulla situationen på allvar förrän det blir Almedalsveckan - och den ställs in därför att ryssarna har slagit upp bivack mellan ringmuren och dalen.”
Det var trevligare att prata country och dansband. Jag tänkte på Emmylou Harris som sjöng ”Feelin’ single and drinkin’ doubles”.
Vet du vad 150 man som ska försvara en stor ö 24/7 innebär? 150 man är vad som går åt för att driva två nattöppna McDonalds veckan runt.”
Jag läser just nu …
… en biografi och analys, ”Reagan. En kontroversiell ikon” av Karin Henriksson. Henriksson är ankaret i Svenska Dagbladets utrikesrapportering. Det hon sedan decennier skriver från Washington är den mest
insiktsfulla rapportering svenskar får från Amerika. Hennes bok är klok, balanserad och anekdotrik.
Journalisters avundsjuka
… på varandra är bekant. Expressens Beirutkorrespondent Kassem Hammadé lyckades få en lång intervju med Syriens bödel al-Assad. Ett scoop. Men en konkurrent till Hammadé, DN:s ledarskribent Carl Johan von Seth, avfärdar det med att ”en diktators fria ordsvall bidrar knappast till insikt om vad som skett och sker”. Åjo, det gör det nog. Svenskans Mellanösternskribent Bitte Hammargren klassar intervjun som ”krigsbrott”. Mitt råd: Gör det bättre själv.
Jag åkte fast …
… i säkerhetskontrollen på Arlanda i förra veckan. Jag ertappades med en tub Kalles kaviar i handbagaget. Det är ett av de födoämnen som inte finns i mitt hemland Frankrike och Kalles är ett måste till kokt ägg. ”Kalles klassas som flytande och får inte tas ombord”, sa säkerhetsmannen. Flytande?! Har karlen inte sett Kalles? Och om Kalles är flytande, vad är då Absolut vodka? Fast föda? Jag hade med mig också en burk färsk forellrom. Den anhölls inte.
Replik från Bitte Hammargren
Jag är inte längre SvD:s Mellanösternskribent.
Jag medverkar i SvD och andra medier som fri skribent numera.
Jag intervjuade Syriens diktator Bashar al-Assad 2010. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att intervjua en diktator, vilket jag kommenterade i P1:s Medierna nyligen. Och jag har givetvis aldrig påstått att Expressens intervju skulle utgöra ett krigsbrott.
Däremot jag uttalat mig offentligt om Bashar al-Assads krigsförbrytelser många gånger.