Finland behöver ingen syndabock

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag läser en katastrofkommissions rapport på internet.

Nej, inte aktstycket som har utarbetats under ledning av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt och som rör den svenska regeringens usla handlag med flodvågskatastrofen i Sydostasien.

Jag läser vad president Martti Ahtisaari och hans undersökningskommission kom fram till beträffande finska myndigheter och den finska regeringens sätt att tackla tragedin på annandag jul i fjol, då etthundrafemtiosju finländare dog och oräkneliga skadades.

Martti Ahtisaari inleder sin rapport med att konstatera:

”Inga som helst räddningsinsatser från det finländska samhällets sida kunde ha räddat ett enda finskt liv.”

Det är själva utgångspunkten. Vad som än hade gjorts hade det väsentliga i tragedin inte gått att undvika.

Sedan följer nog så bister text även om den är hållen i neutral ton.

De finska hjälpinsatserna kom igång trögt. Först i början på veckan som följde klarnade katastrofens omfattning för tjänstemännen på UD. Det berodde bland annat på att informationen från ambassaden i Bangkok var bristfällig och långsam. När upprörda medborgare kontaktade UM (finska UD) blev de inte trodda, i den mån de alls kom igenom med sin rapportering. UM:s telefoner fungerade inte.

Tillräckliga resurser för att snabbt skicka ned sjukvårdshjälp fanns inte till hands utan mobiliserades först den 30 januari då Finlands Röda Kors och räddningstjänstföretaget EMA GROUP sände ned folk.

Väl på plats fungerade sjukvårdsteamen utmärkt. Den thailändska sjukvården får särskilt beröm i rapporten, men blev givetvis gravt överbelastad, påpekas det – utan pekfinger mot finsk senfärdighet.

De skadade finländarnas möjligheter att få hjälp av räddnings- och sjukvårdsteam från hemlandet begränsades av att de först nämnda hade skingrats och förts till olika sjukhus, bland annat i Bangkok där det fanns tvåhundra lasarett att leta igenom.

Under de kaotiska omständigheter som rådde de första fyra-fem dagarna efter flodvågen fungerade allt som rörde kontakt och information dåligt.

På en punkt får Finland mer godkänt än Sverige. Visserligen avbröt varken statsminister Vanhanen eller utrikesministern julfirandet, men när Matti Vanhanen infann sig på sitt tjänsterum på måndagen fattade han beslut om att finska staten bekostar evakueringen av finländska turister från Thailand. Därmed satte Finnair igång omedelbart, ett drygt dygn innan svenska vederbörande kom loss.

Med undantag för evakueringen kommer Martti Ahtisaaris kommission fram till ungefär samma brister i finsk krishantering som Hirschfeldt redovisar för svensk. Ändå är skillnaden i tonläge i rapporterna – för att inte tala om de offentliga reaktionerna – dramatiska.

Finländarna, från enskilda medborgare till medier och politiker har, sin vana trogna, reagerat med lugn och behärskning på tragedin i Sydostasien.

Finländarna vet att förlust, sorg och lidande kan drabba utan att någon i botten rår för det. Utan att någon rår på det annat än högst marginellt. Att förtvivlan inte blir mindre av att gjutas in i raseri och förorättelse.

I början av dramat var finnarna förbannade på UD:s telefoner och blev inte vänligare till sinnes när utrikesminister Tuomioja kvitterade kritiken med att säga att han inte är någon telefonmontör.

Sedan har man skrattat.

Skrattat galghumoristiskt som finnar gör: Gud ske lov att han inte är telefonmontör, Tuomioja! Nu kan vi fortfarande ringa.

Varför kunde rapporten från Johan Hirschfeldts kommission förses med titeln ”Jag anklagar” medan Martti Ahtisaaris, fredsmäklarens, dokument kunde rubriceras: ”Förteckning över tillkortakommanden att fundera över”?

Jo, för att det i Sverige fanns en social och politisk beställning på ett anklagelsedokument. Hirschfeldt levererade vad en indignerad medborgaropinion krävde.

Ahtisaari talade, som finnar gör, tyst, i respekt för lidande och död.

Yrsa Stenius