På ett sådant kafé ska man möta sin älskade
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det vilsamma fula. Det som inte kräver något. Som inte begär beundran eller intellektuella kommentarer. Det inte uträknade. Det som inte är menat att vara vackert, spännande, nyttigt, lämpligt. Eller originellt och nytt.
Jag vet inte hur mycket jag längtar efter det, förrän jag av en ren tillfällighet möter det. Det kan vara kafét i utkanten av stan, nära minigolfbanan. En lokal som inte vill vara något annat än ett ställe där man tar sig en kopp fika och en smörgås eller ett kladdigt wienerbröd. Fula, fyrkantiga bord, bruna stolar, en bardisk. Gardiner i något obeskrivligt nonfigurativt mönster. Smörgåsarna är enkla och utan åthävor. Svensk, söt limpa med prickig korv och en med ägg och ansjovis.
Inte precis det som Folkhälsan rekommenderar. Inte bra på något vis. Men vilsamt. I Sverige, detta vackra, designade land på jorden, där man till och med utlyser ett designår och ett stort affärsföretag tar initiativet till en designtävling, finns det inte många sådana kaféer kvar. De flesta näringsställen blir sparsmakat, trendigt inredda av arkitekter och pr-män, och man känner att man själv bör se ut på något särskilt vis för att inte bryta av för mycket.
Men fortfarande går det att hitta små mörka konditorier med sönderlästa veckotidningar och fula "piffiga" lampor på varje bord. Kaffet serveras ur en liten vit porslinskanna och i bland är det också sockerskål och gräddsnäcka. Det luktar ovädrat. I de beigegröna gardinerna sitter flera års cigarrettrök.
Det är på ett sådant konditori man ska möta sin hemligt älskade, den man inte kan få, och det är ohyggligt smärtsamt och ljuvligt och naket och bara vi två.
I främmande länder som inte har nått vår standard, finns det restauranger som blir exotiska just genom sin väldiga fulhet. Stora fyrkantiga torg med svaga lampor högt uppe i taket (eller lysrör) och oändligheten av likadana bord utspridda över golvet. Inte en myshörna. Inte en blomlåda som "delar av". En sorts monumental ödslighet.
Det drar gärna från stora otvättade fönster. Men att äta varm, mustig soppa i en sådan lokal är en upplevelse av helt annan dimension än när man gör det på någon liten trendig krog med levande ljus och rena bordsytor. Det finns städer och platser som helt saknar utsikter, vackra gamla hus, hisnande avenyer och intressanta små gränder.
Städer som man inte drömmer om att resa till om det inte var för jobbets skull. Städer som man fort vill lämna för någonting mera charmfullt. Santiago i Chile är en sådan stad. Men efter en månad eller två, så kommer man på sig med att älska den just för att den är så omöjlig. På samma sätt som man kan älska en människa, som varken är vacker eller lyckad eller underhållande och inte heller försöker att vara det.
Så kunde jag gå på någon enformig, smutsig gata, kantad av trötta, gråa hus och plötsligt känna ömhet, nästan lycka, och sedan slinka in på ett lika trött, nerslitet kafé och dricka en kopp neskaffe och känna mig befriad.
Befriad från vad? Jag vet inte riktigt, men det är väl hela tiden detsamma. Att här i detta fula behöver jag inte bjuda till. Jag kan koppla av och bara vara mig själv. Jag behöver inte leva upp till något ... jag kan vara som jag är.
Också fula väder kan vara befriande. Vackra väder. Sol och blå himmel, blankt hav och vita stränder. Herre Gud, sådant kräver ju verkligen att man ska känna sig fräsch, glad och hoppfull. Att vara ledsen i vackert väder är nästan oanständigt. Men som det var i Irland i slutet av oktober, när regnet blåste mot fönsterrutorna och stora, häftiga, mörkgrå moln rusade runt de kala kullarna och det fanns inga träd att söka skydd under.
Att vara ute i sådant vilt, ödsligt väder och kämpa sig fram i motvind, o, det är en fantastisk känsla av att verkligen leva... Medan naturen vräker ur sig all den aggression och alla tårar man inte vågar släppa loss själv.Kaffet
serveras ur en liten vit porslinskanna och ibland är det också sockerskål och gräddsnäcka. Det luktar
ovädrat.