Ingen tackar EU för freden
Vilken fröjd att på tv se scenerna från Kievs gator! Äntligen människor som – trots anfall från kravallpolis med batonger och tårgas – visade sin tro på Europeiska Unionen, denna vision för fred framsteg och framtid.
Det är ideal som sedan sitt embryo 1958 gjort 28 europeiska länder till en bättre plats för sina 506 miljoner invånare som nu har en genomsnittlig BNP per capita om 230 000 kronor. Det är en marknad större än Kina och Amerika.
Europa hade efter första världskriget 21 år av fred innan andra världskriget bröt ut. Men sedan krigsslutet 1945 har vår kontinent, en aning generaliserat, haft fred i 68 år. Freden fortsätter.
Tacka EU för det!
Men tackar gör ingen. Tvärtom. EU är på väg att brytas upp och det vi ser är en dumhetens manifestation, vilken leder mot en osäkrare värld med lägre levnadsstandard men med fler inskränkta idioter. Herman Lindqvist, som har historiens perspektiv, ser hur luften ”pyser ur den europeiska supermakten. Inom några årtionden har Europa med största sannolikhet utvecklats till världens största och förnämsta kultur- och naturpark med jordens finaste slott, herresäten, parker, katedraler och konstsamlingar.”
Men mera än så blir vi inte. Negativismen gör ett EU-länderna misslyckas med att erbjuda individer, familjer och företag att utan onödiga hinder och problem kunna arbeta, jobba bort den katastrofartade ungdomsarbetslösheten, konsumera, spara och investera. Det är det som skapar välstånd.
Nu är det finito. De EU-fientliga krafterna formerar sig. Det är inte småpotatis, när den framgångsrika franska högerextremisten Marine Le Pen skapar allianser med andra länders likar, som Hollands främlingsfientlige Geert Wilders och hon har också besökt Stockholm och träffat Jimmie Åkesson.
Le Pen förmodas ta 24 procent av rösterna i EU-valet nästa vår. Färska opinionssiffror i Holland säger, att Wilders med sitt islamhätska och EU-fientliga program är landets största parti.
I september nästa år folkomröstar Skottland om att bryta sig ur Storbritannien och bli ett självständigt land. Utgången kan bli att Great Britain förvandlas till Little England. I den situationen blir det EU-fientliga partiet UKIP starkare inför en folkomröstning om Storbritannien, eller vad som är kvar av det, ska bryta sig ur EU. Även landets kvickaste och mest framgångsrike politiker, Londons borgmästare Boris Johnson, finns bland de skeptiska. I ett tal i torsdags sa han att ”det är dags att vi övertalar eurokraterna att sluta berätta vad vi ska göra”.
På många håll finns en plötslig romantik i att ”vi ska bli som Norge och Schweiz, stå utanför EU men ändå kunna handla med det”. Dessa drömmare betänker inte, att Norge inte ska jämföras med ett europeiskt land. Med sin olja är det som Qatar och Abu Dhabi. Schweiz är med sin långvariga mångkultur och sin roll som internationell tjuvgömma unikt.
EU-fientligheten har många rötter. Bristen på karisma i dess ledarskap. Förknippandet av unionen som en byråkratisk glädjedödare: gillar inte snus men vill ha raka gurkor. Det snärjer sig i sina egna bombasmer och Bryssel blir liktydigt pappersvändare och slösaktighet.
Förenklat kan divergensen i synen på EU uttryckas: Det är eliten mot folket. Eliten för, folket mot.
Eliten är politikerna och byråkraterna som finns vid soppgrytorna; lönerna och fringisarna är motbjudande höga.
Den elegante kolumnisten och tidigare Brysselbon Rolf Gustavsson skrev nyss i Svenska Dagbladet om ett återbesök: ”Två dygn i Bryssel. Det mesta är sig likt, fast värre. Besöket i gamla kvarter föder blandade känslor. Ett par tidningsbutiker har slagit igen. De säljer numera smörgåsar eller praliner. Som alltid lever den kommunala specialiteten att gräva hål i marken och försvåra trafiken. Den har blivit outhärdlig.”
Det råder en nervositet i ”Europas huvudstad”, ty nästa år ska de ledande posterna bytas ut. Alla kan inte, som Margot Wallström, rädda sig till fortsatta toppkarriärer, först Sida-lön, sedan Postkodlotteriet.
Men i Ukraina - och det är det som trots den tragiska utgången varit så befriande - har synen på EU varit den omvända: Det har varit folket mot eliten. Folket vet att med en första början till EU-anslutning skulle livet bli bättre och mindre korrupt. Eliten, piskad av Vladimir Putin, valde en anslutning till Ryssland i stället. En seger för gammalsovjetisk rövarkapitalism.
Det är nu för EU att hoppas, att i ansträngningarna med de östliga partnerskapen det ska gå bättre för Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland.
Det vore bra för dem. Livet skulle bli tryggare och rikare. Det vore bra för oss, ty det är som i EU:s valspråk: ”Förenade i mångfalden”.
Jag läser just nu...
… Leif GW Perssons ”Den sanna historien om Pinocchios näsa”. Den roar mig kolossalt. Persson har genom sitt alter ego, kommissarie Bäckström, en okonventionell och munter syn på vår tids heligaste kossa, feminismen. I sin frihet vågar han också skoja om alkoholkonsumtion. Den välskrivna boken är 631 sidor och för mig hade den gärna fått vara några tusen till. Jag förstår varför den omdömesgille gamle S-partiledarkandidaten Pär Nuder driver en kampanj för att ”ge GW, mannen och myten, en stol i Akademien”.
Bobo Karlsson ...
… noterade i en kolumn jag skrev tidigare i veckan, att ”i det svenska språket är ordet ’fri’ inte det högst rankade. Det finns bara i orden friherre och frilans.” Men i telefon kompletterade Bobo: ”Det finns också i ordet frisör.”
Amerikanska presidenter ...
… är sällan släkt med varandra konstaterade jag i en kolumn om klanen Kennedy. Dock, noterade min läsare Thore Flygel, hade jag fel om ämbetstiden för John Adams d. ä. Han satt 1797-1801. Nu är det rättat.