Nallebombningen – en björntjänst för vitryssar
Vid första anblicken verkade nalle-bombningen av Vitryssland genialisk.
Inte för att jag är särskilt imponerad av att trend-rebeller från reklambyrån Studio Total tog sig in över diktaturens luftrum i ett skrangligt flygplan, kastade ner 800 teddybjörnar och med egna ord riskerade ”hamna i vitryskt fängelse”.
Det verkar mest bökigt.
För mig låter det enklare att boka en vanlig flygbiljett och landa på Minsk International Airport och förslagsvis träffa demokrati-aktivisterna över en latte på något av stadens fik.
Fast syftet var ju inte bara att stötta förtryckta människor. Precis som när Studio Total brände pengar med Gudrun Schyman i Almedalen 2010 ville man främst väcka medieståhej.
Det är ju det som kallas pr.
Och pr, är ett språk som Vitrysslands president Lukasjenko förstår.
Hipsters i väst kanske har missat att man dricker rosé även på andra sidan Östersjön, men Lukasjenko har också anlitat smarta pr-konsulter. Den brittiska byrån Bell Pottinger ska exempelvis ligga bakom att han alltid har med sjuåriga sonen Kolya på officiella statsbesök.
Här om veckan följde lilla Kolya med till Caracas för att träffa Hugo Chavez. Kolya har varit i Vatikanen och Kreml samt inspekterat vitryska flygvapnet i en minivariant av pappsens militäruniform.
Ett blont barn ska få den totalitäre ledaren att se mer faderlig ut, är tanken.
Bell Pottinger, som har halvmysiga kunder som Pinochet Foundation och syriska presidentfrun Asma al-Assad, ska även ha hjälpt Vitryssland att få hockey-VM 2014.
Det är ju så pr funkar. Uppdragsgivaren vet bäst.
Vem som anlitat Studio Total för gosedjurs-jobbet vet ingen. På hemsidan hävdar man att aktionen är tillägnad en man som dödades av grekiska militärjuntan på 1970-talet. När jag ringer upp säger de att det inte finns någon organisation bakom, och låter irriterade när jag frågar om den politiska situationen i Minsk.
– Vi stöder alla oppositionella grupper som kämpar för yttrandefrihet i Vitryssland. Det finns inga specifika partier vi håller med eller inte, säger Per Cromwell, en av delägarna.
Att den vitryska oppositionen i själva verket är svårt splittrad, och består av såväl högljudda nationalister som ultrakristna konservativa, verkar de inte känna till. Kanske spelar det ingen roll. I det kalla pr-kriget är ju attacken, och inte målet, det viktiga.