Sommaren blir aldrig så tydlig som hos Hulot
Ingenstans på jorden kan den härliga, sorglösa (och enfaldiga) Sommaren välkomnas bättre än här.
Ty här finns svaret på frågan: Vilken är litteraturens, filmens eller teaterns bästa sommarskildring?
Åh, jag hör förslagen vina i luften.
”En midsommarnattdröm”, ropar någon. Shakespeares grundackord i teaterpjäsen är munterhet och livsbejakelse, kärlek och fruktbarhet. Men inte tillräckligt mycket sommar.
Då säger vi ”Sommarnattens leende”, en hyllad Ingmar Bergman-film från 1955, men i verkligheten ”en komedi”, som Olof Lagercrantz skrev, ”där det inte finns nog av ande och spiritualitet att fylla en dockas fingerborg och där skämten och replikerna är av drängkammarmodell, fast de klätts i kostym.”
Bättre upp, tack. ”Sommaren med Monika”, Per-Anders Fogelströms film - regi: Bergman också den - om ett tonårigt par som stjäl en båt och flyr ut i Stockholms skärgård och tillbringar sommaren där. Sensuell, i dag nästan oskuldsfull men med starka pornografiska effekter på en 17-årig pojke (jag) som 1953 såg den på biografen Scala i Ängelholm.
Och likadant med ”Hon dansade en sommar” från 1951. Lantligt rar och mycket natur. Den blev en skandalsuccé, tack vare det unga kärleksparets nakenbad och att Ulla Jacobssons nakna bröst syntes i närbild. Men förlegad.
”Men”, säger Aftonbladets filmkritiker Jens Peterson till mig, ”’Att angöra en brygga’ från 1965 håller väl måttet?” Ja, Hasse och Tages komiska och underfundiga film utspelar sig i Stockholms skärgård. Men den är mera slapstick än sommarnostalgi.
Utländskt då? Ja, kanske ”Sista sommaren” från 1985. Katherine Hepburn och Henry Fonda är ett par som lever vid en vacker sjö i New England. Jane Fonda kommer dit med pojkvän. Motorbåtar och fiske. Men för mycket relationsdrama.
Och musik? Naturligtvis den själfulla ”Summertime”. Ella Fitzgerald sjunger:
Summertime, and the livin’ is easy
Fish are jumpin’ and the cotton is high.
Men i så fall är ”Idas sommarvisa” ännu bättre:
Du ska inte tro det blir sommar
Ifall inte nån sätter fart
På sommarn och gör lite somrigt
Då kommer blommorna snart
Jag gör så att blommorna blommar
Jag gör hela kohagen grön
Och nu så har sommaren kommit
För jag har just tagit bort snön.
Ändå säger jag: Lägg av! Försök inte längre. Svaret fanns redan i dateringen till den här kolumnen: Saint-Marc- sur-Mer.
Det var här det då 44-åriga geniet Jacques Tati 1951 spelade in ”Les Vacances de M. Hulot” som på svenska döptes till ”Semestersabotören”.
”Semestersabotören” rymmer ljuva, harmlösa scener från ett badhotell, en vit sandstrand, en tennisbana och ett begravningståg. Den skojar med Frankrikes sociala mönster; där finns den knubbige kapitalisten och den anemiske marxist-intellektuelle. Pensionatsstämning råder och dörren mellan köket och matsalen svänger och ger ifrån sig ett distinkt tjongande ljud.
Filmen är en älskvärd belysning av semesterhelvetet med våra vanor och ovanor. Den saknar nästan helt repliker men är fylld av scener, som får oss att skratta lika mycket som när vi ser Chaplins ”Guldfeber” och Bröderna Marx ”En dag på varuhuset”.
Det är den långbente, bisarre, piprökande Tati som själv spelar Monsieur Hulot med dennes underliga plastik och hummanden. Nästa alla av byns invånare fick statistroller.
Det är klart att mången Tati-fan genom åren undrat: Kan denna fåniga idyll med badhytter och fiskebåtar finnas i verkligheten?
Ja. Jag fann den här på Bretagnes sydkust med hotell och allt. Jag kände mig som en framgångsrik upptäcktsresande, när jag på vägen mellan det stora Saint Nazaire, där världens största kryssningsfartyg byggs, och La Baule, som är ett Torekov på franska, plötsligt såg en vägvisare: La Plage de M. Hulot.
Precis i strandkanten ligger Hotel de la Plage med sin exteriör berömd från filmen. Hotellet är renoverat och i bästa skick och lockar till sig tusentals brittiska turister. Hotellvärdinnan, en energisk sak som skulle kunnat ha en roll i filmen, hävdade att det även finns ett svenskt Jacques Tati-sällskap som varje år har sitt årsmöte på plagen. Jag har inte kunnat spåra sällskapet. Jag fann heller inte svängdörren med det tjongande ljudet. De scenerna spelades in i ateljé i Paris.
Längs strandpromenaden finns en utsiktspost och - härligt, härligt! - på den finns en hög bronsstaty av Monsieur Hulot i karakteristisk position: på tårna och med solhatt ner över ögonen.
Men - något var fel. Monsieur har inte pipan i munnen. Det är att som att se Churchill utan cigarr eller Dean Martin utan ett cocktailglas.
Jag anade en gravad hund. I souvenirbutiken på Storgatan fick jag en förklaring: Nya tider, nya seder. Tobaksrökning är inte längre politiskt korrekt.
Jag frågade hotellvärdinan om saken. Hon sa:
”Skitsnack. Den är nån rosbeef (engelsman) som knyckt den som suvenir.”
En semestersabotör på riktigt!
Jag läser just nu...
… en bok som besvarar frågan: Finns det plats för hur många kokböcker som helst? Svaret är ja. Stjärnreportern Britt-Marie Mattsson och mästerkocken Leif Mannerström har skrivit ”Matens makt”.
De kollar vad kungligheter och rockelit, världsledare och påvar vill ha på tallriken.
Kapitlen är fyllda mera av makt än mat. Det är näringsberikad kändisjournalistik. Men recepten knyter an till celebriteterna - från Dalai Lama till Bruce Springsteen - och är många och anpassade till svensk verklighet.
Min kolumn om snus...
… väckte minnen. Min favoritläsare, prästen Sten Edgar Staxäng, mejlar om ”gamle snickarn Axel i Marke, som kom klockan 05 på morgonen och stannade till klockan 06 på kvällen, fick maten och 10 kronor om dagen! Hade tre nöjen: snus, kaffegök och kyrkan på söndag!” Dock innehöll min kolumn ett fel. Jag kallade snusutredaren Lindahl. Rätt ska vara Lundahl. Förlåt mitt slarv.
Sveriges alla fackpampar...
… och politiker, generalsekreterare i ideella sammanslutningar och biskopar har de senaste 30 åren lagt ner miljoner på ”medieträning” (= inte göra bort sig, när Richard Aschberg eller Uppdrag granskning kommer och frågar). Efter vinterns alla skandaler undrar jag om medieträning är rätt väg. Rätt kurs har rubriken: Moral träning.