Blir det pinsamt går vi, sa jag om Nike Markelius. Sedan började hon spela

1 av 3 | Foto: Peter Kadhammar
Nike Markelius spelar vid Skottvångs Gruva.

Vi skulle lyssna på Nike Markelius vid Skottvångs Gruva, en sommarkonsert i det fria.

Ingen i sällskapet hade hört Markelius och det var med viss tvekan vi bestämde oss för att stanna till konserten. Vårt verkliga ärende var promenad längs Sörmlandsleden och middag. Nike Markelius fick vi på köpet.

Blir det pinsamt går vi, sa jag.

Vi ger henne några låtar, sa en annan.

 


Vi mindes hennes stora artikel i DN för några år sedan där hon beskrev sin ångest för att mista arbetslöshetsersättning och arbetsförmedlingens hjärtlösa och stränga krav. De absurda jobbcoacherna. Det var en lång och gripande text som efterlämnade oklar smak. Kontentan var ju att Markelius inte kan leva sig på sin musik och att hon ansåg att samhället ska försörja henne.

Artikeln gav upphov till fler olustkänslor. Nike Markelius var en gammal punktant, så beskrev hon sig själv, med skotskrutiga kängor och nylonstrumpor lagade med säkerhetsnålar.

Nike Markelius var en som blev kvar när andra drog vidare.

 


Musikerna kom tidigt. De tog fram sina gitarrer och monterade trummorna och gjorde soundcheck. Markelius satte upp ett litet bord med några skivor och t-tröjor och memoarboken Trumslag hjärtslag.

Bra titel förresten.

Musikerna tog för sig av grillbuffén. De satt för sig själva och en gång såg jag Markelius gå en sväng och liksom slänga en förströdd blick över platsen där publiken borde ha samlats.

Det var en stor servering med många bord.

Jag räknade till 24 betalande plus några barn. Det var inte publiken man såg. Det var tomheten.

 


Alla med uppgift att tala eller spela inför publik har varit med om det. Ingen kommer. En gång skulle jag tala på biblioteket i Våxnäs i Karlstad. En kulturmänniska ringde ett halvår i förväg och gjorde upp om ett hyggligt arvode, tid, eventuella önskemål.

Och så kom frågan vad de skulle sätta för rubrik på aftonen.

Kadhammar berättar om den polska revolutionen och kommunismens fall, sa jag.

Det var bara något jag slängde ur mig. Min senaste bok handlade om det. Som gammal reporter vet jag vikten av att sätta lockande rubriker. Jag tog för givet att kulturmänniskan skulle hitta på något rivigare och mer lockande.

Våxnäs var ödsligt när jag anlände på utsatt datum. På bibliotekets anslagstavla satt en A4-lapp: Peter Kadhammar berättar om polska revolutionen. Till och med lappen kändes övergiven och sorgsen. Jag gick en sväng mellan de döda husen och sa till mig att själv att vara professionell. Ta ett djupt andetag, gå in och gör ditt jobb.

Jag tror det var fem i publiken. Bibliotekarien hade nog ringt in dem.

 


Den historien berättade jag för mitt sällskap medan vi väntade på Nike Markelius. Nu kom hon, klädd i svart och hårt målad. Hon förde sig som om hon steg ut framför en fullsatt konsertlokal. Det var vi tacksamma för. Inget hukande och dåligt självförtroende.

Hon hängde på sig en elgitarr och slog första ackordet.

Det blev en fin kväll. Rock och ballader. Ett bra band som bar fram Markelius och en sologitarrist som lyhört märktes lagom mycket.

Framför allt fäste vi oss vid Markelius röst. Den var fantastisk.

Alla 24 applåderade entusiastiskt. Markelius och hennes band fick spela två extranummer, eller tre.

 


Varför har inte en sån som Nike Markelius mycket spelningar, sa jag i bilen hem. Varför kan en sån som hon inte leva på sin musik?

Det var så befriande bra, sa en annan.

Hon är över 50, sa min fru. En kvinna över 50. En man går bra men inte en kvinna. Det är förklaringen.

Inte är vi väl så simpla, sa jag.

 

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM

Punk

Musik