Madonnas dansare och återföreningen alla borde göra

Madonna under hennes ”Blond ambition” turné 1990.

Även om jag aldrig upplevt en själv vill jag tro att det inte existerar något vackrare än en lyckad klassåterförening.

En efter en samlas man, helst på neutral mark, och ögnar varandra.

Vem har blivit skallig, vem har fått mage, vem har fyra barn, vem har precis samma skratt som då, vem drar samma halvkassa skämt. Det luktar alldeles rimliga förväntningar och samtalen blir nedkokade till sanningar för ingen har tid att vänta 25 år till.

Kanske går man därifrån med känslan av att ett kapitel som fattades äntligen fick skrivas klart. Kanske har man på något underligt vis gjort upp med en del av sig själv.

Sommaren mellan sjuan och åttan var varm och gruset dammade när jag cyklade i nedförsbacke men jag struntade i väder och väglag för det fanns någonting mycket viktigare att göra än att vara utomhus. Som att se på dokumentären ”In bed with Madonna” – om och om igen.

Vi satt i Lottens rum med nerdragna persienner och lät oss sugas in i dramaturgin: Madonnas kontroversiella och explicita turné som ständigt hotades av bojkott och moralpoliser, men framförallt den sköra och kärleksfulla relationen mellan henne och hennes sju manliga dansare. Vi tittade tills vi kunde varenda scen, replikskifte och snurr utantill och sen fortsatte vi att titta.

Dansarna var förstås varken tretton eller högstadieelever när de vogueade bakom världens största kvinnliga popstjärna men det kändes som att vi ändå befann oss lite på samma plats. På väg in i något helt nytt som vi inte riktigt var redo för. De på randen till berömmelse, jag på tröskeln till tonår.

Många gånger har jag undrat hur livet blev för Oliver, Luis, Salim, Carlton, Kevin, José och Gabriel och blev därför alldeles stirrig av förväntan när jag häromdagen fick svar genom dokumentären ”Strike a pose”, som handlar om vad som hände efter turnén och filmen.

Jag ska inte avslöja för mycket (det torde finnas fler ”In bed with Madonna”-fans därute) men i slutet träffas dansarna, alla utom en, för att äta middag. Skratt, tårar och kramar och så ska sanningarna fram. Vad vågade de aldrig berätta för varandra, vad var det viktigaste de lärde sig, vilka svårigheter mötte de när kamerorna stängdes av?

Det blir både vackert och sorgligt och framförallt en kombination av båda.

Sommaren mellan sjuan och åttan fanns ingenting bakom, det fanns bara en väg framåt och utåt. Och jag vet inte om det är för att 25 år har passerat även för mig eller för att deras återförening för mig tillbaka till ett eget kapitel som kanske hade behövts skrivas klart, men jag blir alldeles gråtmild av att en av dansarna nu har blivit lite, lite tunnhårig.

Följ ämnen i artikeln