Jag älskar slemmet!

Åh nej, har jag blivit en person som förespråkar ingefära?

Vad är ens ingefära? Någon slags muterad rot som ser ut som trä, smakar otäckt och heter som en tant som anordnar tillställningar i föreningslokaler. Jag älskar tanterna men jag älskar inte ingefära.

Trodde jag.

Ingefära har fram tills helt nyligen varit den där hala högen i hörnet av sushin. Nudda inte min avokado, din tandkrämssmakande bark av enebuske.

”Varför äter du inte din ingefära, det är ju så gott!” säger sushiälskare med samma självklara logik som en person som tycker att skalet är det godaste på bananen.

”Här, du kan få min”, har jag svarat och med ett smackande slabb landat den beigea restprodukten från ett träd som ingen vill klättra i på någon annans tallrik.

 

Men så började vi äta asiatiskt hemma.

Det började med våra vänner med lägenhet i stan, som så mycket annat. För vännerna med lägenhet i stan har en vän som bor i Stockholm och han heter Olle.

Jag har många vänner i Stockholm, men ingen bor så mycket i Stockholm som Olle.

Olle är så före att han är sist.

Olle bjuder på dyrt från NK, viner från rankor som odlats med piss från utvalda åsnor.

Sådan är Olle.

Olle introducerade vietnamesisk mat hos våra vänner i stan och sedan bjöd de oss på det.

Katten på råttan och råttan på repet, i gastronomi. Minus råttan.

Tills Olle säger att det är det senaste i övre Vasastan.

Vi har snart förätit oss på det där kondomomslaget, även kallat rispapper, fyllt med hackade grönsaker, vilka som helst egentligen, minimajs, glasnudlar, koriander, mynta, plocka ner himlen, rulla in den. Och så såsen. Den med soja, färsk chili, lime, sesamolja, risvinäger och.

Ingefära.

 

Jag tar mitt zestjärn. Undrar om det var Olle som fick mig att börja med zestjärn? Det finns ett före och efter zestjärnet. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag behövde zestjärn.

Zestjärn är för folk på Södermalm som har en sån där liten mössa och AD-tjej. Med kärlek river jag min rot av liv och låter det regna över min lilla skål och plötsligt får livet mening och antiinflammatoriska egenskaper. Antar jag.

För någon vecka sedan trodde jag att magsjuka intagit kroppen och hackade ursinniga stockar av ingefära rakt ner i kokande vatten och drack en halvliter i ett kokhett svep.

Likt en galen kvinna i skogen som pratar med älgar är jag nu övertygad om att ingefära är svaret på allt.

Det har gått så långt att jag dricker ingefärashot på fastande mage i tron om att jag aldrig mer ska drabbas av någonting vi släpar hem från förskolan.

Jag älskar dig ingefära.

Och om du inte gillar ingefära så är det helt okej, jag kan ta din bit.


Ingen fära: Koriander är den godaste kryddan att klippa över jordens mat. Jag förstår inte att jag har trott att det skulle vara något med att ha en kruka spänstig basilika på köksbänken. Svårflirtad koriander ska det vara.
Ingen fara: Och om du vill ha all koriander för dig själv så kan du vara lugn, de allra flesta hatar den.

Följ ämnen i artikeln