Dödsångesten kommer som skrik om nätterna
Jag har dödsångest. För tillfället är jag inne i ett besvärligt skov där denna ångest ger sig uttryck i läten. Jag skriker i sömnen om nätterna. Jag uppfattar det inte själv, men min fru gör det. Hon säger att det låter förfärligt och att barnen vaknar.
Det här skovet inträffar tyvärr samtidigt som min dotter börjat fundera på döden. För en tid sen frågade hon mig om jag vet att jag ska dö. Jag svarade att jag var informerad.
Någon vecka senare ropade hon till mig lyckligt: ”Du kommer att dö före mig, pappa!” Något går ju sönder i mig när jag hör människor resonera kring min död på det sättet, men samtidigt vill jag ju inte föra över min ångest på henne, så jag försöker hålla humöret uppe, jag gör en high five med henne och ropar i extas: ”Ja, så är det!”
I går i bokhandeln ville min dotter köpa boken ”Större än en dröm”, för hon tyckte att det var en så fin båt på omslaget. Jag köpte boken utan att tänka, det var först vid kvällens högläsning som jag förstod att det måste varit satan som skrivit den. En bror och en syster. Flickan dör, pojken blir kvar i livet. Han känner en sorg som ”hänger som en tapet på väggarna”. En dag kommer flickan tillbaka, som vålnad med märklig agenda. Hon tar med sig honom till sin egen grav. De står och tittar på gravstenen tillsammans. Sen tar hon honom till sjukhuset. ”Där uppe låg jag”, säger hon och pekar på ett av fönstren.
Det är den mest plågsamma läsning jag varit med om. Och samtidigt tvingas jag hålla humöret uppe där i sängen. Men jag klarar det inte. Pojken frågar sen sin mamma om det gör ont att dö. Mamman vägrar svara på frågan. Pojken frågar vad som händer när man dör och mamman blir konstig och högtidlig och säger att ”det blir tyst”. När den stendumma morsan sen säger att ”döden är som att drömma, fast större”, så får jag nog och sular boken i väggen och släcker lampan. Och jag ligger där med kaninpuls och ångest i mörkret och min dotter ligger bredvid och vi ligger tysta en stund och hon säger:
”Jag har varit död en gång.” Jag tänker att det är en röst inifrån mig själv, att jag börjar bli galen på riktigt. Hon fortsätter: ”Innan jag föddes. Då var jag ju död.”
”Ja, det är sant”, säger jag.
Och hon ler mot mig lite där i sängen, det är som att hon vill trösta mig. Hon säger det inte, men jag tänker att hon tänker det: ”Det var inte så farligt att vara död innan livet, så det borde inte vara så farligt efter livet heller.”