Nästan alla tycker samma om Metoo – utom Alexander Bard
Den veritabla skogsbrand av vittnesmål om sexuella trakasserier som startade för några veckor sedan vräker vidare över Sverige och världen. Snart är bara aska kvar. Plus kvinnorna då, som till slut lastat över skulden och skammen där den hör hemma.
Det finns något fascinerande och samtidigt lite oroande över den kollektiva övning i traumabearbetning vi fått bevittna från bransch efter bransch de senaste veckorna.
För egen del handlar mina reservationer om en journalistisk reflex att inta någon form av kritisk position inför den här typen av väckelserörelse, där nästan alla tycker samma sak utom Alexander Bard.
Problemet med invändningarna mot Metoo är att de är så kreativt undermåliga.
Anna E Nachman frågade sig i en text på SVT Opinion strax efter att allt brakat lös, om hon ”är en dålig medsyster som undgått sexuella överträdelser eller inte uppfattar den objudna smekningen som ett övergrepp? Är jag en svikare om jag tycker att det bara är härligt att min kille utan att fråga hånglar upp mig när jag står och diskar?”.
(På A svarar vi nej och på B undrar vi om det rör sig om avsiktligt blygsamt skryt och om den typen av kille finns i flertal, samt var vi eventuellt kan hitta honom? En kompis undrar.)
Ärade kolumnkollegan Jan Guillou hyllade faktiskt Metoo i en intervju med norska Aftonposten häromdagen, men blev mest citerad på att han numer är osäker på om han vågar krama kvinnliga bekanta.
Jag hör liknande tongångar från manliga bekanta. Får man fortfarande skämta med kvinnor? Är det okej att ragga på krogen? Kan man överhuvudtaget vara man hösten 2017?
Det är lite rörande att höra män som ägde hela världen fram till oktober i år plötsligt inte kunna spelreglerna, men så här: Är du orolig att du har ett riskbeteende kan en riktlinje vara att inte tvångsmässigt prata om oralsex med de unga praktikanterna på jobbet samt att lämna uppenbart ointresserade kvinnor ifred på krogen.
(Jag fick för övrigt en varm kollegial Jan Guillou-kram på Bokmässan i år och konstaterar att de håller sig väl inom ramen för det anständiga.)
Det finns förstås en poäng i att ifrågasätta de självutnämnda folkdomstolar i sociala medier som följer när kända och okända män hängs ut offentligt för sitt påstådda skitbeteende.
Tänk om enstaka kvinnor överdriver, ljuger och rentav sätter personliga vendettor före kollektivets och rättssamhällets bästa? Det är allvarligt förstås, men knappast skäl att ogiltigförklara ett världsomspännande upprop. Om världen hyser tre miljarder kvinnor är det lite optimistiskt att tro att inte en enda individ ska kliva fel här.
Metoo har spårat ur, hör jag någon säga; folk kan inte skilja på klumpiga komplimanger och våldtäkt.
Jag har för min del inte sett ett enda vittnesmål där någon jämställt det ena med det andra. Berättelserna har bara samlats under samma hashtag. Rörelsens orkaniska styrka ligger just i att allt från olämpliga kommentarer på jobbet till grova sexuella övergrepp blottläggs, för att visa hela paletten av sexism i vardagen.
Metoo är inte bara de våldtagnas revansch, eller de sexuellt ofredades stund. Det här är några undantagsveckor då miljontals människor lägger ett gemensamt pussel för att visa vad det innebär att vara kvinna.
Till sist
Flera män och några kvinnor har uttryckt oro över att Metoo ska döda flörten, uppvaktningen och ”spelet mellan könen”. Snälla ni. Svenska män har massor med trevliga attribut, men behärskar, med ytterst få undantag, absolut inte konsten att flörta varken före eller efter hösten 2017. Cirkulera.