Grodprinsar och brudar – ingenting för Greider
Vintern 2002 ringde författaren Henning Mankell mig och ville ses på pressklubben. Jag gick dit och han sa att jag var en spännande röst, att han trodde att jag kunde skriva en bok. En viktig bok. Min generations röst. Jag svalde tappert och försökte se ut som om jag höll med. Visst, min generations röst.
– Men vad ska jag skriva om, frågade jag.
Jag minns att han sa något om förort. Tankarna gick i spinn. Han tycker jag ska skriva en roman. En viktig roman. Eftersom självdistans inte är en skribents starka sida gick jag runt och smakade på det där länge. Jag. Viktig. Generationsroman. Ha ha.
I dag är den där ångesten över att jag borde göra något större, viktigare, mer samhällskritiskt, än det som sedan kom. Förra året debuterade jag med ”Reporter erkänner gravidchock”. Nu i september kommer uppföljaren ”Otrogen på öppen gata”. Om kvällstidningschefen Agata Hansson som i nya boken är i småbarnschock och samtidigt sneglar på den unga vikarien på jobbet. Jag har aldrig haft så roligt som när jag skrev de här två böckerna. Men svårt också. När man försöker skriva chic-lit, eller mama-lit eller vad man nu ska kalla det, så är det viktiga att man är kul. Bitsk. Att det finns ett flow. I språket och tempot. Att det är giftigt men igenkännande. Trasiga förhållanden, alkoholism, drogmissbruk, shopoholic-beteende, få sparken, dumpas, allt ska behandlas med samma saltiga glimt i ögat.
Marian Keyes och Helen Fielding är fortfarande drottningar av genren. Laura Weisberg, ”Djävulen bär Prada”, kronprinsessa. Jag vet inte om det är detta att genren är en ”brud” som gör det så svårt för vissa att fatta hur bra, bra chic-lit är. Jag hävdar inte att Marian Keyes ska belönas med Nobelpriset, men respekt för hantverket tack. Men sådant fattar inte Göran Greider.
Han fick en trave chic-lit i näven av Aftonbladets kulturredaktion. Han skryter roat om att han tror att amerikanska modemagasinet Marie Claire (som gett flera av böckerna betyg på omslagen) är en person. Tänk om jag trodde att Herald Tribune var en gubbe, hua!
Greider är en betraktare som med ett litet lustigt leende i ena mungi
pan förklarar för sina läsare att visst visst, läsningen roade honom stundtals men mest är det ju bara larv.
Greiders analys är att den går i kapitalismens koppel. För att han läst Plum Sykes och förfärats över alla handväskor. Men tanken är kanske inte ens att Greider ska förstå. Genren har ju varit skoningslös i sitt nonchalanta förhållningssätt till män.
Visst, det är män som det suktas efter i mycket chic-lit, men de manliga karaktärerna är ofta tunna som papper i konturerna. Färglösa. Tråkiga. Det är tjejerna som är spännande. Som man förälskar sig i under läsningen.
Men det upptäcker inte Göran Greider. Han är fullt upptagen med att förlösa sitt pekoral till slutkläm.
Hela genren tappar nämligen det lilla underhållningsvärde den hittills haft för Greider när grannen, städerskan, kommer över för att få hjälp med ett myndighetsärende. När det RIKTIGA livet gör sig påmint ska chic-lit skämmas för sin ytlighet. Men vad är nytt med detta? Måste det påpekas att chic-lit inte räddar världen. Jag tycker inte heller att Marian Keyes förtjänar Nobelpriset.
Jag är först osäker på om Greider bara vill berätta att han adopterat en liten städerska. Men jag tror helt enkelt att han bara vill stryka ett obekymrat streck över en litteraturgenre. En som ändå är för tröttsamt brudig för honom, ni vet, glättiga kvinnor som letar grodprins och räknar kalorier. Då måste stora trygga vargen rycka ut och berätta att frosseri, det är minsann en dödssynd. Oavsett om städerskan kanske har läst ”Vattenmelonen” och ve och fasa till och med skrattat.