Allting handlar om maktlöshet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Du är död nu. Din pappa är misstänkt för att ha skjutit dig till döds.

Jag tänker på hur du kämpade för rätten att få älska vem du ville och leva på egna villkor, och hur du vägrade skämmas, vägrade sitta som en mörk profil vid ett fönster mot en gård man inte kan placera någonstans, hur du placerade skulden och skammen där den hör hemma. På förövarna.

I går gick min kompis in i en kiosk för att köpa tidningen och läsa om dig.

Då sa kiosktanten att "det är så hemskt att deras religion förstör så mycket". Min kompis vände sig bara om och gick. Men jag fattar att hon sa så, att hon är förvirrad. Att hon tror att det har med religion att göra. För vi har ju aldrig riktigt vågat prata om det där. Diskuterat hur traditioner och framför allt värderingar ändå kan spela mer roll för vissa.

Om vi inte vågar tala öppet gror fördomarna i tysthet. De spinns i långa rader och det räcker inte att Debatt kommer att göra en special där stackars muslimska män får säga att de fördömer det som hänt.

Jag tror att främlingsfientligheten kommer att öka nu. "Titta vad de gör med sina barn", kommer folk att säga. Men tänk då, vad alla slags män i vårt fina ljusa sommarland gör med "sina" kvinnor.

Varje gång det står en notis i lokaltidningen om en sambo som slagit sin kvinna handlar det om just detta. Men då kallas det "familjebråk" och har inget med kultur att göra, kanske handlar det om alkohol i stället. Men allting handlar om makt och maktlöshet. Men kallar man mordet på dig för ett hedersmord - ja, då är det hedersmisshandel varje dag som sker bakom stängda dörrar i lägenheter och hus i tomtebolyckan Sverige. Hos direktörer och städare, svenskar och invandrare. Det är ett hårt jobb som ligger framför vår justitieminister, jämställdhetsminister och integrationsansvarige. Att se till att straffen är hårda och kvinnornas skydd maximalt, att männen blir ännu mer involverade i jämställdhetsfrågor, att frågor om religion kontra tradition och hur de oftast är skilda saker diskuteras på allvar i skolan, på samhällskunskapen, i religionsundervisningen. Se till att projekt som feministklubbar på skolorna eller kvinnojourer får mer pengar att aktivt jobba med den här typen av viktiga frågor.

Alla jag känner pratar om dig i dag, Fadime. Tänk att år 2002 måste du offras för att vi andra ska fatta och vakna på nytt, igen och igen. Jag känner det som om jag vill kräkas. Var det värt det för dig? Du som var tvungen att dö?

Jag tänker på alla unga tjejer som för samma kamp som du gjorde, just nu. Hoppas att de inte ger upp. Framför allt hoppas jag att skolan och omgivningen ser alla de tjejer som inte lever lika utsatt som du gjorde men i en något mer vardagskontrollerad rädsla. Jag träffade många av dem när jag reste runt på skolorna. Tjejer som går på disko, klär sig som vanliga tonårstjejer men ändå vet att de inte får välja vilken man de vill för det är redan bestämt. Som lever bra så länge de inte bryter reglerna. Alla som var som du var innan du vägrade spelreglerna. De tjejerna är svåra att se eftersom de inte flyr.

En dag som denna blir det också så tydligt att det inte är det beryktade manshatet som leder till våld och död utan det verkliga kvinnohatet. Det är kvinnor som ska bära oskuldens vita kläder in absurdum. Det är kvinnor som ska straffas för att män känner sig maktlösa. Framför allt har jag inget hopp om att något förändras i grunden just nu.

Din pappa var arg på dig i sex år, han gav sig aldrig utan levde som förbittrad konservativ gubbe. Jag pratade med en kvinna i dag som invandrat från ett land i Mellanöstern och hennes spontana kommentar var "varför flyttar han just hit om det är så viktigt med så kallad heder?"

Det är dina barn, Fadime, om du hade fått några, som kommer att förändra världen. För nästa Fadime. En kille jag känner kommer aldrig att berätta för sina föräldrar att han är homosexuell. Så han lever heterosexuellt för att inte vanära sin familj. Jag frågade honom hur framtiden ser ut för honom. Han sa: "Jag är fast i det här livet, jag orkar inte förlora min familj, i stället blir det mina barn som en dag kommer att förändra världen, för till det kommer jag att uppfostra dem."

Rest in peace.

Belinda Olsson