Klokt att spola lag om civilkurage – trots allt
Så häktades han, den hatade mannen som har erkänt stölden i tunnelbanan.
Och debatten rasar vidare: hur kan det vara tillåtet att strunta i att hjälpa en medmänniska upp från spåret? Vi behöver en civilkuragelag!
Det är lätt att hålla med, men jag tror att nackdelarna med en sådan bestämmelse är större än fördelarna.
Tunnelbanestölden upprör Sverige och har uppmärksammats internationellt. De flesta av oss finner det dessbättre groteskt att stjäla från en medvetslös person och lämna denne att bli överkörd av tåget.
Fallet har även ruskat liv i debatten om en lag som tvingar oss att hjälpa en nödställd, en debatt som kommer och går och alltid innehåller överdrifter och, ohederligt nog, medvetna missförstånd.
Förespråkarna får ofta höra att det är orimligt att kräva av en människa att han eller hon ger sig in i ett kulregn för att avbryta en uppgörelse mellan gangsters eller spela hjälte för att stoppa värdetransportrånare som har beväpnat sig med AK 4:or.
Dessa kritiker vet att ingen normalbegåvad människa skulle komma på något så befängt som att föreslå en sådan paragraf, vilket inte hindrar dem från att plocka fram argumentet så fort de får en chans.
En gång för alla: en bestämmelse som gör oss skyldiga att hjälpa en medmänniska skulle naturligtvis inte innebära ett tvång att sätta vårt eget liv på spel.
De som är för en lagstiftad skyldighet att ingripa, däribland Kristdemokraterna, har i själva verket högst rimliga argument.
Har vi inte alla en skyldighet att slå larm då en medmänniska utsätts för ett brott, att ta upp mobilen i stället för att bara titta bort och skynda vidare? Hur kan vi ha ett samhälle som tillåter att vi kan stå och se på då ett litet barn drunknar i en vattenpöl i stället för att lyfta upp det?
Nu är det dock väldigt få människor som saknar den moraliska kompass som krävs för att rädda barnet. Eller som skulle låta bli att springa upp till spärrvakten och larma om att någon har ramlat ner på spåret.
Detta är det grundläggande problemet med en sådan lag: den reglerar någonting som för strängt taget varenda människa är självklart. Vad ska vi då med den till?
Det finns för övrigt redan viss lagstiftning. En av de fyra unga nazister som var inblandad i mordet på 14-årige John Hron 1995 dömdes till fängelse för att inte ha stoppat misshandeln och inte slagit larm på sin mobil.
Juridik och moral är två olika storheter. Ofta sammanfaller dessa. Att det är förbjudet att råna banker beror primärt på att samhället skulle upphöra att fungera om det var tillåtet att roffa åt sig pengar hursomhelst.
Men de flesta av oss ligger inte sömnlösa över att SE-banken förlorar några hundra tusen. De flesta av oss finner bankrån oacceptabla för att vi vet att en pistol mot huvudet leder till dödsångest, till sår som kanske aldrig läker.
Ibland uppstår dock en klyfta mellan juridik och moral. Jag tror att det måste vara så. Jag tror att vi måste acceptera att tunnelbanetjuven inte straffas för att han lät sitt offer ligga kvar, i varje fall om alternativet är en lag som ska uppfostra oss till att leva upp till våra moraliska skyldigheter.
Det här är dock inte bara en filosofisk diskussion. Den så kallade handlingsplansutredningen stötte och blötte frågan för några år sedan och drog den högst rimliga slutsatsen att en civilkuragelag skulle minska vår benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser om vi känner på oss att vi inte har gjort tillräckligt.
Det konstaterades också att vissa andra länder har liknande regler, utan att uppnå nämnvärd effekt.
Alla tunga remissinstanser gjorde tummen ner, lagen kastades i papperskorgen. Jag tror att det var klokt. Men det är sannerligen ingen enkel diskussion.