Anonym vuxen- mobbning tar över
Den 14 april kl. 02:34: Hej du vet väl att vi är trötta på att se dig överallt.
Jag hittar meddelandet i min inkorg på Facebook, men vad ska jag göra med det? Det känns som så svår information, vad har jag gjort, liksom? Just det där ”du vet väl att...” som att jag varit i media trots att jag vet att jag inte borde. Jag bläddrar vidare. I irritation gör jag det jag inte ska, söker på mitt namn. Förutom en person som utger sig för att vara jag (som jag försökt få bort enligt konstens alla Facebookregler) så hittar jag även en grupp: ”Vi som hatar Kitty Jutbring”. Typ: För skojs skull. Medlemmar: 1.
Jag tycker medlemmen verkar lite ensam, så i ett infall av ilska och ironi går jag med, det är ju så lätt här på internet. Klick! Du är medlem. Då hittar jag följande text som faktiskt får det att göra lite ont i mig.
Beskrivning: En mediakåt pajas som har fått för mycket tid. Wanna be, never gonna be!
Trots alla fasader och murar jag försökt bygga upp genom åren och ”de känner inte mig”-tankar så går en liten kall kår av obehag genom min kropp. Så där som när man inser att någon just är på väg att dumpa en. Jag vill ge svar på tal, men vad skriver man? ”Vad har jag gjort dig?”, ”Jag blir faktiskt ledsen!”
Inget funkar, så jag avgör att mitt medlemskap får tala för sig själv. Tanken är att det ska säga ”Jag ser dig, jag har lite självironi,” men framför allt ”jag finns på riktigt, jag är ingen seriefigur som bara finns på tv”.
Jag försöker slå det ifrån mig och motivera för mig själv varför jag jobbar med det jag gör, för det är ju trots allt ett jobb. Jag matar mig själv med den gamla klyschan ”alla kan inte älska en”, men det gör ont, för det är väl ingen som vill bli hatad, inte ens av en enda ensam person (eller två nu då...). Jag tänker att orkar någon lägga ner energi, tid och har behov av att öppet hata någon och skapa en grupp, så säger det nog mer om gruppens skapare än om objektet.
Jag söker på ”Vi som hatar...” och inte mindre än 1 700 grupper kommer upp. Det verkar finnas mycket hat. Är det detta med att få hata tillsammans som lockar? Och om det här händer mig, vad råkar då de personer som är långt mer offentliga ut för?
Jag minns när man skrek nåt dumt till någon på skolgården. Man kunde se reaktionen, man kunde gå hem och fundera över vad man gjort och över det man orsakat. På internet ser man inte mottagaren, man ser inga tårar.
Jag känner några yngre tjejer, de startar ofta grupper med namn som ”Björn i 9c passar inte i lugg”. Folk går med, Björn fattar att hans nya frilla inte uppskattas, men vad händer sen, när blir det allvar?
När går det från Björns lugg via ”Vi som hatar Veronica Maggio”, (en annan grupp jag minns) till att det ligger hotbrev utan frimärken innanför Alexandra Pascalidous dörr? Det är anonym jävla vuxenmobbning i sin värsta form. Jag vet, för nu är jag själv med i en hatgrupp.