Fylla säljs på realisation - det är svårt att motstå

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-09-07

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Blev både Finlands och Sveriges folk fört bakom ljuset i alkoholfrågan när folkomröstningen om inträdet i EU ägde rum för tio år sedan?

Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander är säker på att vi alla fick rejält med blå dunster i ögonen när både den nyss avgångna regeringen Bildt och den nyss tillträdda regeringen Ingvar Carlsson på hösten 1994 försäkrade att Sverige kunde fortsätta sin restriktiva alkoholpolitik efter EU-inträdet.

Sveriges unionsförhandlare i Bryssel måste ha vetat att någon bestående rätt att undandra sig EU:s införselregler för alkohol inte ingick i det avtal som låg till grund för inträdet. Efter en övergångsperiod skulle införseln i praktiken bli fri och någon vetorätt eller något "stort inflytande över" hur det skulle bli med den saken existerade inte för Sverige.

Det måste de ansvariga statsråden med statsministrarna i spetsen ha begripit, hävdade Nycander i en artikel på DN/Debatt nyligen.

Jag är inte helt säker på vilka som begrep vad om den alkoholpolitiska konsekvensen av EU-inträdet. Jag tror somliga begrep mer och andra mindre, att somliga visste precis vad som skulle hända med undantaget, medan andra önsketänkte kring en förlängning. Men så långt håller jag med Nycander att jag också finner att något är väldigt lurt med den alkoholpolitiska situation Sverige och Finland nu har hamnat i.

I Finland var alkoholpolitiken inte en så stor fråga inför EU-inträdet som den var i Sverige. Vi vet att Finlands förhandlare vek sig för EU:s marknadsargument snabbare än de svenska och jag tror detta försvårade Sveriges förhandlingsposition.

Jag misstänker emellertid att de som förhandlade i Bryssel både för Finlands och Sveriges del var benägna att tillägna sig uppfattningen att det var dags för de nordiska länderna "att bli vuxna", att på sikt gå in för en kontinental dryckeskultur. De socialpolitiska invändningarna, kunskaperna om det förödande alkoholbeteendet och utslagningsmekanismerna bland människorna i Europas starkt berusningsorienterade "vodkabälte" tonade bort i fjärran.

Sådant är lätt hänt när man lever, bor, äter och dricker ute på kontinenten.

Nu är tiden ute. Införseln av alkohol för privat bruk är i praktiken obegränsad och Finland har varit först med att anpassa sig till den nya konkurrensen.

Med en fyrtioprocentig sänkning av spritpriserna säljer Alko nu fylla på realisation. Sådant är svårt att motstå för dem som gillar att bli fulla.

Alla alkoholpolitiska kurvor i Finland pekar käpprätt åt helvete. Det är nedslående nog. Men minst lika nedslående finner jag den handfallenhet som präglar politikerna.

- Vad skulle vi göra, säger andra finansministern, som först drog alla argumenten mot en prissänkning men som sedan gav sig.

- Vi valde mellan pest och kolera, säger den helnyktre statsministern.

OK, men hur sjutton hamnade ni där? Och har ni tänkt rätt? Är det säkert att det var pest och kolera som var alternativen?

Visst, Alkos försäljning ökade i och med att spritpriserna sänktes. Men det beror framför allt på att hela alkoholkonsumtionen ökade. Mönstret som därvidlag går att urskilja är obehagligt: Problemdrickarna kan nu hasa sig till Alko och köpa mer och starkare sprit än förut, till Estland har de aldrig orkat ta sig. Den öldrickande ungdomen har nu tillgång till billigt och starkt öl medan ett skikt storkonsumenter, företrädesvis i medelklassen och företrädesvis i södra Finland, fortfarande kvistar över Finska viken och bunkrar.

Frågan man ställer sig är: Var det ett så pestigt alternativ att hålla kvar priserna på den gamla nivån? Eller kunde inte sänkningen ha varit mindre drastisk?

Hur som helst: Finlands regering och riksdag blev först med att i EU:s namn abdikera från ett viktigt socialpolitiskt mål. Det skedde med en axelryckning.

Vi vill ogärna se samma föreställning i Sverige. Hittills har regeringen Persson skött sig med den äran men Systembolaget är i själva verket nu värre konkurrensutsatt än vad Alko var. Därför kan valet mellan pest och kolera göra sig påmint här. På riktigt.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln