Nobelsadisten kan vara framtidens tv på spåren
Det är klart att jag inte är stolt när jag sent på kvällen sitter i tv-fåtöljen, tittar på klockan och inser att jag nu tittat på Nobelmiddagen i tre timmars tid. Jag borde bytt kanal tidigare, tagit en macka, gått och lagt mig eller vad fan som helst. Men det finns något magnetiskt i sändningen. Kommentatorerna är så lågmälda att man knappt hör vad de säger, som om de inte vill störa gästerna i middagen. ”Det var glassbomber i många år till dessert, men nu har de ändrat på det”, upplyser högtidligt en viskande Ebba von Sydow och får hummande svar från kollegan. Och man försöker hålla humöret uppe där i fåtöljen, men till slut inser man: Det här är varken viktigt eller underhållande eller bra. Det är människor som äter. Närbilder på fin herre som tuggar med munnen stängd, raka ryggar vid honnörsbordet, närbild på någon som torkar sig i mungipan med yttersta spetsen av servetten och så släcks lamporna för nu kommer desserten in.
Kvinnorna bär klänningar som ser så obekväma ut att jag blir illa till mods, sömmarna skaver inte bara på dem, de skaver på mig, jag blir tokig, jag vill skrika att jag inte klarar det här längre och slita av klänningen och kasta i väggen och sjunka ihop i ett hörn och gråta.
Men så händer något. En närbild på den amerikanska ambassadören. Alla omkring honom är upptagna i samtal, han sitter där tyst och ensam. Han petar lite i maten. Rättar till servetten. Det är nu Nobelmiddagen blir intressant. Äntligen igenkänning! Hur många gånger har vi inte själva suttit där, övergivna och ointressanta. Hur många gånger har vi inte hysteriskt försökt hitta något att sysselsätta oss med när vi inte har någon att prata med på en middag.
Hade tv-producenten varit en vänlig man så hade han klippt bort ambassadören i sin belägenhet. Men han tycks vara en sadist av storslagna mått, för han ligger kvar med kameran. Länge. Det är gastkramande bilder. Sanslösa sekunder. Jag lider med honom. Och kan inte sluta titta.
Och jag inser att kanske är det här framtidens Nobelmiddag. Ta in samma producent och ge honom ett tydligare uppdrag: Du ska under fem timmar fokusera på de pinsamma tystnaderna. Så fort någon av gästerna känner sig utanför då ska det ut i hd-kvalitet till svenska folket.
Nobelmiddagen som socialt experiment och realityshow. Det kan bli nåt, det.