Tiggare och flyktingar gör  oss inte mindre självgoda

Hur är det, nu? Brukar ni stå hemma i köket och sjunga Europahymnen över diskbaljan? Ni vet den med Schillers text till ­Beethovens nionde: ”alla mänskor bliva bröder”.

Jaså, inte.

Det är ju ett fredsprojekt, EU. Såvitt jag begripit skulle freden infinna sig på två sätt. För det första skulle det bli för dyrt att börja slåss, när hela Europa väl blivit en marknad. För det andra skulle förbrödringen, för­ståelsen och den ömsesidiga respekten sänka sig över ­Europa, när vi rivit gränserna. Vi skulle lyfta våra näsor ur den nationella myllan, fästa blicken vid den kosmopolitiska horisonten och ­tåga varandra till mötes.

Willkommen, bienvenue, welcome.

Jojo.

Den danska utrikesministern konstaterade i förra veckan att Sverige valt sin väg i flyktingpolitiken och att det var upp till Sverige att hantera följderna av det ­valet. Richard Swartz sammanfattade i DN hur resonemangen går i Östeuropa: ”alldeles frivilligt har vi försatt oss i knipa och förväntar oss nu hjälp från andra EU-stater som med sin egen praxis ­redan visat vad de tycker om svensk flyktingpolitik”.

Så var det med den förbrödringen. Och innan ni bryter ut i en rejäl upp­läxning av danskar och ­östeuropéer, ta ett steg tillbaka. Något ligger det ju i påpekandena. Så låt oss börja här hemma.

Hur kommer det sig att vi svenskar så ofta tycker oss ha anledning att läxa upp andra européer? Beror det bara på att svenskar alltid har rätt och är goda av ­naturen?

Jag minns inte när jag ­senast läste eller hörde ett nyhetsinslag från Danmark, som inte gjorde klart att något är ruttet i just det landet. Polacker dyker mestadels upp i svensk debatt, när man ska oja sig över religiösa normer och snäva abort­lagar. Nästan all svensk rapportering från Europas östra halva är ett slags kuriosa­kabinett, fyllt av obegripliga sällsamheter och hiskliga missbildningar.

Svensk offentlighet klarar knappt av att beskriva Finland – länge vår östra rikshalva – utan att förfrämliga finländarna.

Jag säger inte att förbrödringen är piggare i andra europeiska länder. Jag ­säger bara att tvåhundra­tusen flyktingar och en romsk tiggare i varje gathörn inte dämpat svensk självgodhet. Snarare tvärtom.

Än så länge verkar EU mest slå in kilar mellan oss och våra bröder.