Jag hade behövt få gråta över min tunnhårighet
Det var omvälvande att se The Edges mössa på Nobelfesten. U2-gitarristen måste ha förstått att han skulle dra blickar till sig, inget signalerar tunnhårighet som ett flagrant försök att dölja den, ändå var det att föredra framför att gå barhuvad.
Jag förstår honom. Själv skydde jag länge taklampor.
Som 25-åring var mina glesa strån vikta över skulten med sådan omsorg att all hud täcktes, åtminstone i mörker eller svag sidobelysning. Kom ljuset uppifrån avslöjades att det inte rörde sig om en frisyr i traditionell mening, utan om ett slags hårpussel.
Det var en stressig tid. Det finns för många lampor i en stad.
När rakapparaten slutligen surrat över skallen borde det ha varit en lättnad, men jag kände mig ännu fulare. Jag hade bytt kategori, ett signalement skulle aldrig mer låta detsamma, jag var primärt inte en kille utan en flintis. För att distrahera betraktare odlade jag skägg och köpte glasögon. Jag bar vegamössa på bröllop i hopp om att tas för en kulturell person, eller till nöds verka ha en vag marin koppling.
I mitten av 80-talet försökte amerikanska magasin uppvärdera det kala huvudet. De fick senare draghjälp av David Beckham, vars kortsnagg inspirerade sportkillar.
I dag är hylandkransen ute. För att slippa se ut som Alfons pappa rakar de flesta bort burret runt öronen. Det betyder inte att skammen är borta.
I SVT-programmet ”Edit: Får män sörja sitt hår?” beskriver komikern Jonathan Rollins håravfallets dubbla förluster. Först förändrades utseendet – sedan förväntades han hålla tyst om hur jobbigt det var. Inte lipa, inte fjompa sig.
– Det fattas ett språk för manlig fåfänga, säger musikern Kitok i samma program. När han berättade om sin hårtransplantation i en podcast gick lyssningen upp men kommenterandet ner. Intresset fanns uppenbarligen, men lyssnarna saknade mod eller vilja att vädra sina åsikter.
Häromåret stötte jag på ett resesällskap på flygplatsen i Istanbul. De satt vid en gate, en brokig skara svenska män med de lindade hjässorna rödprickiga av sårskorpor. De verkade inte ha något gemensamt förutom hårimplantaten de farit söderut för att få instuckna.
De hade åkt som bleka och skalliga, de skulle komma hem som några andra. Hur vågade de? De insåg väl att alla därhemma skulle begripa?
I dag har jag omvärderat situationen. Jag är inte säker på att hårturism är rätt väg framåt, men finner det odelat positivt att män i grupp vädrar sina bekymmer och sin önskan att bli vackrare.
Som 25-åring hade jag behövt samtala om min tunnhårighet, ha tillåtit mig att vara ledsen. Inte skämtat bort det, inte sökt rummens dunkla hörn. Ha avdramatiserat min nya spegelbild.
I dag är jag 34 och mer sur än ledsen. Jag vill ha lockar, jag vill vakna rufsig och med åren få gråa stänk. Saknaden går nog aldrig över.
Se på glasögonen på bilden här intill: dem behöver jag egentligen bara när jag kör bil, ändå flög de på under fotograferingen. Det var tryggast så. Jag ville vara fin. De är min svarta mössa.
Läs mer:
- I boken ”Skallism: Om kala män” redogör Lennart Bernhardsson om den rakade hjässans resa från de första trendförsöken i New York på 80-talet, via David Beckham och Fredrik Reinfeldt. Den är mycket intressant.