37 grader i Paris – så här ser klimatkatastrofen ut
Det är svårt att tänka klart när det är varmt, men det är uppenbarligen enda gången man kan ta in vad som håller på att hända. Sydvästra Europa är mitt inne i en ovanligt tidig värmebölja och i dag väntas lokalt upp till 44 grader i inlandet norr om rivieran.
Paris är inte undantaget från galenskapen. Statistik som förts från slutet av 1800-talet visar att den franska huvudstaden är extra utsatt för klimatförändringar. Temperaturen i regionen har ökat med 1,3 grader sedan 1880-talet, nästan en halv grad mer än jordens genomsnitt.
På flera håll i stan har så kallade ”kylrum” öppnats för att framför allt äldre människor ska kunna fläkta sig. Parkerna, som normalt sett måste tömmas kvällstid, håller öppet hela natten.
Skolor håller också stängt på flera håll i landet de senaste veckorna och regeringen uppmanar arbetsgivare att ge anställda inom byggbranschen ledigt på eftermiddagen.
Nyhetssändningarna i veckan fylls, utan att någon säger det rakt ut, av instruktioner över hur man ska bete sig för att inte avlida av värmen. Det kan låta dramatiskt, men fransmännen har det här i färskt minne. Sommaren 2003 uthärdade landet en rekordvärmevåg där, lågt räknat, 15 000 människor dog som följd. Franska klimatexperter varnar för att den här typen av temperaturer kommer att bli två till tre gånger vanligare de kommande tjugo åren.
Det är lätt att prata om klimatförändringar som en framtida dystopi. Men när man står mitt i ett 37-gradigt Paris är det plötsligt lätt att föreställa sig hur katastrofen ser ut. Man skönjer faktiskt konturerna. Det är en nyttig påminnelse om vad som är viktigt också i den rika världen när de humana basbehoven hotas att slås ut.
Samma sak händer just nu också i Indien, där de drabbade är många fler. I femmiljonersstaden Chennai har monsunperioden låtit vänta på sig i år och i mitten av juni låg temperaturen över 40-strecket i över en vecka. Till slut var staden helt utan vatten och myndigheterna fick -administrera ett gigantiskt logistiskt projekt för att förse befolkningen i regionen med mobila vattencisterner.
Men Indien är ju långt bort och där dör väl folk ändå i naturkatastrofer lite då och då?
Precis som vid de tre stora terroristattentaten i Frankrike de senaste fyra åren blir det riktigt nyhetsstoff hos oss först när det sker i Europa. Paris har många svenskar en relation till och om de här temperaturerna kan nå mellersta Europa, hur lång tid tar det innan det sker i norra Tyskland, i Danmark, hos oss?
Också de som avfärdar klimatförändringarna tystnar när barnen skickas hem från skolan för att det innebär en hälsorisk att stanna kvar.
Argument av typen ”det är naturligt med klimatvariationer” firar inga triumfer i kallpraten med grannarna den här veckan.
När Sverige drabbades av torka och skogsbränder förra sommaren var de politiska partierna blixtsnabba att kabla ut mer eller mindre spontana klimatåtgärder. Sedan föll regnet igen, svenskarna gick till val och under fyra månader ägnades varje vaken stund åt att försöka bilda regering. Hösten kom. Det fanns andra akuta frågor att fokusera på.
Att människan rent psykologiskt inte klarar av att ta in vidden av det abstrakta klimathotet finns det forskning som stöder. När hon står mitt i 40 graders gassande sol är en bordsfläkt och en ishink det enda som blir viktigt. Det finns väl en slutsats att dra här någonstans. Att extremväder är det nya normala.
Frågan är hur länge rekordvärmen måste hålla i sig för att vi ska förstå att det här är vad vi har att förhålla oss till nu.