En gammal syn där drömmar om trygghet och fred styr
München. Synen är gammal och ändå ny:
Abir Almohammad står vid kravallstaketet och tittar på sina landsmän från Syrien. De sitter i ett litet tält som polisen satt upp framför centralstationen, unga och gamla, kvinnor och män, och barnen är alldeles för varmt klädda i tjocka täckjackor: någon har varnat dem för kylan i Europa.
De drömmer om fred och trygghet, Abir Almohammad har redan funnit den.
Hon gifte sig i ett arrangerat äktenskap med sin kusin som sedan länge säljer begagnade bilar i München. Abir stannade i hemstaden Deir Alzoor vid floden Eufrats strand på gränsen mot Irak. Där utbildade hon sig till grundskolelärare, maken träffade hon när han kom hem på semester. Abir födde fyra barn.
Sommaren 2012 kom kriget till Deir Alzoor och Abir tog barnen och flyttade till sin man i Tyskland.
– Barnen hörde skottlossningen på gatorna och var så rädda, säger hon. För deras skull flyttade jag hit.
Synen är gammal och ändå ny:
Tar man en promenad i stadsdelen Isar Vorstadt som börjar på andra sidan centralstationen möter man hela världen. Här är hälften av invånarna ”utlänningar” vilket i Tyskland betyder detsamma som invandrare i Sverige. De är födda utomlands eller har föräldrar som är det.
En butik erbjuder transfereringar av pengar jorden över. En annan köper och säljer guld. Café Pascha. Dr Rihani Apotek. Kabul Market. Sarajevo Imbiss. Kaschmir Basar. Orient Bazar. Aytac Zagreb.
Och gatan är uppkallad efter Tysklands störste författare och heter Goethestrasse.
Europas storstäder har alltid varit rörliga platser där olika folkslag har samsats och ibland bestridit varandra. Tanken på ”renhet”, ett folk i en stad, ett annat folk i en annan stad på andra sidan gränsen, är frukt av 1900-talet, och Adolf Hitler drev tanken till dess fasansfulla slutpunkt.
Människor i rörelse, människor på jakt efter en framtid. Syrierna reser sig och går i ett kort led till bussen som kört fram. Nu ska de till ett läger någonstans.
Abir har just kommit från ett möte med vuxenutbildningen. Om några månader är hon klar förskolelärare.
– De säger att jag får arbeta som vikarie. Men jag vill också ha fast anställning!
Hon skrattar. På frågan hur hon trivs i Tyskland svarar hon:
– Det är toppen! Toppen! Ett frihetsland! Här har människor både rättigheter och plikter. Allt är bra!
Allt?
– Ja, allt. Här är det säkert. Alla har skydd.
Hon har inte mött någon avoghet från tyskarna, tvärtom. Bara ett bekymmer tynger Abir. Hennes åldriga föräldrar är kvar i Deir Alzoor som nu ockuperas av islamistiska IS. Hon har försökt att övertyga dem att komma till Tyskland men de säger att de är för gamla, de stannar i hemstaden.
Abir ser bussen starta. Barnen i de tjocka täckjackorna vinkar genom rutan. Nya flyktingar tar plats i tältet. En ny buss rullar fram.