Mammor varnar sina barn för ”ADHD-ungen” i klassen

Jag är på ett så kallat vimmel. Kind­pussar. Rosévin och en dignande buffé.

Jag har nya, svindyra Acneboots som är minst två storlekar för små. Inte för att mitt heta läder gör någon skillnad, jag passar ändå inte in. Mina naglar är nedbitna och det kliar i hårbotten under den sprejade luggen. Om bara Leila K hade varit här. Hon stod i alla fall ut från mängden.

För även om människorna i den här genomskinliga glaskupan så förtvivlat vill ge sken av att vara originella, så är det som att se en kär gammal serie på tv. Om och om igen. Alla ser likadana ut; vill ha samma saker.

Så plötsligt hör jag skådespelerskan med det glödande håret triumfera i sitt inpinkade revir av lokalen, ”Asså jag är helt säker, jag har damp. Eller i alla fall en släng av det”.

Alla nickar igenkännande och tar stora klunkar ur glasen. Och utan att veta hur det har gått till så har vimlet förvandlats till en enda stor organisk bokstavskombination.

Ståupparen har gett sig själv diagnosen ”överkreativ”. Pr-kvinnan går på utredning för borderline. Sångerskan är helt bombsäkert övertygad om att hon har ADHD, eller ”åtminstone ADD”. När någon frågar efter skillnaden så börjar hon febrilt rota efter något i väskan. Kanske fick hon med ens en släng av hyperaktivitet?

Jag har anat det länge, det här att det verkar vara någon sorts trend att kokettera med olika klassifikationssystem som man har läst om på Netdoktor.

Det må väl vara okej att vilja ha en förklaring på sitt lightdisfunktionella beteende, men det räcker inte att sitta på nätet och fylla i ett test där det konstateras att man har ”koncentrationssvårigheter” eller att man inte kan hålla reda på sitt läppglans för att få en diagnos.

Och jag är inte dummare än att jag inser att kreativa människor med åtråvärda yrken kan ha både en och annan skruv lös (förlåt min franska), men att använda det som en fjäder i hatten i offentliga sammanhang är bara respektlöst.

Respektlöst mot alla människor som lever med sjukdomen varje dag. Jag har sett det på nära håll. ”Bråkiga”, ”slöa” och ”dumma” barn som ingen bjuder på kalas. Jag har hört hur mammor och pappor varnat sina barn för ”ADHD-ungen” i klassen. Fy fan! Var det verkligen så vi ville bli?

En av mina söners bästa vänner har ADHD. Förutom att pojkens extremt tålmodiga och kärleksfulla föräldrar ska tampas med omgivningens fördomar kring deras ”bökige” son måste dom även se till att han utvecklas där det inte finns tillräckliga resurser. Det kan få vem som helst att krokna. Och nej, det är inga uteliggare på dekis som hytter med näven, utan vuxna välutbildade människor som på allvar tror att det handlar om en uppfostringfråga!

Jag säger bara: skärp er! Vår uppgift är inte att agera ordningspoliser på skolgårdarna utan att försöka förstå. Känna empati. Och dom som inte tycker att det finns plats för andra ungar än Polarn & Pyret-kloner borde ta sig en ordentlig funderare. Eller gå med i Sverigedemokraterna.

Nej, samhället borde ge en massa pengar och stöd till utsatta familjer i stället för att låta någon upcoming regissör med hybris göra ännu en skitfilm för 20 millar.

Följ ämnen i artikeln