Experter drar hårt i bantare som mig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Försedd med några överloppskilon som jag vantrivs med har jag de senaste åren följt bantningsdebatten i våra medier. Den är nästan lika irriterande som kärnkraftsbataljen för tjugosex år sedan.

Akademiskt utbildade dietister och kolhydratskolans experter är oense om hur man bäst minskar i vikt och den ena parten ger inte ett vitten för den andras uppfattning. Kanske flammar lidelserna inte riktigt lika heta som när linjerna ett och två respektive tre rök ihop inför folkomröstningen om kärnkraft, då rena rama inbördeskriget härjade i familjer, släkter och umgängeskretsar. Men tvärsäkerheten är likartad på ömse håll.

Läkare och näringsfysiologer av den gamla stammen hävdar någonting som bär det logiska förnuftets prägel:

Fett är lagrad energi. Intar du mer energi, uttryckt i kalorier eller joule, än du förbränner lägger du på dig fler och fler kilon. Intar du lika mycket energi som du förbränner håller du vikten. Förbränner du mer energi än du intar så går du ner i vikt.

Bästa sättet att gå ned i vikt är att undvika kaloririk mat, som fett och sötsaker, samt att öka förbränningen, det vill säga motionera.

”
Det är svårt för en lekman att veta vem som har mer rätt än den andre – den gamla skolan eller kol- hydratskolanEnkelt som dubbla dörrar.

Kolhydratskolan förekommer i litet olika varianter under olika dietbeteckningar som exempelvis Montignac och Atkins. De hävdar något olika teorier men deras huvudtes är densamma:

Det är inte det totala energiintaget som styr vikten, och förbränningen är en mer komplicerad process än rätt och slätt energiförbrukning med hjälp av olika slags aktiviteter. Bildandet respektive förbränningen av fettvävnad styrs av hormonet insulin som tar hand om vårt blodsocker och leder ut det i muskler och fettceller. Håller vi blodsockernivåerna jämna på en lagom nivå avtar insulinutsöndringen i blodet och då förbränns fett i stället.

Fett i mat påverkar inte blodsockernivån på något drastiskt sätt och

bidrar därför inte till att vi blir feta, hävdar dessa experter. Däremot får vi en glukoskick av socker och andra kolhydrater som snabbt bryts ned, såsom mjöl och potatis. Sådant ska nogsamt undvikas om vi ska bli av med våra kilon.

På ett teoretiskt plan är det svårt för en lekman att ta ställning till vem som har mer rätt än den andre – den gamla skolans dietister eller kolhydratskolan. På ett praktiskt plan däremot, på basen av de erfarenheter av hur ämnesomsättningen hos oss människor ser ut att fungera, är jag beredd att acceptera båda:

Gör du av med massor av energi, spelar sju timmar tennis om dagen exempelvis, blir du inte fet även om du livnär dig på bakelser och feta pizzor och sköljer ned det hela växelvis med kaffe latte på helmjölk och öl. Vill du banta får du se till att minska på portionerna men inte på antalet tennistimmar.

Det är alltså obestridligt att energiförbrukningen har betydelse för om din vikt går upp eller ner.

Men detta är inte hela sanningen. För även om du förbrukar mycket energi och till exempel promenerar två timmar om dagen samt spelar tennis någon timme i veckan så kan du ha oerhört svårt att gå ned i vikt om du inte kollar mycket noga vad du äter. Min erfarenhet säger mig att hög energiförbrukning inte räcker för att hålla ordning på kilona – om denna förbrukning inte är mycket hög.

Omvänt har jag faktiskt sett en fysisk metamorfos hos en väninna som i början på sjuttiotalet bantade bort fyrtio kilo med hjälp av kolhydratsmetoden.

Kolhydratsmetoden fungerar – för vissa men inte för alla. Att förhållandet mellan energiintag och energiförbrukning är en variabel som påverkar vikten är obestridligt. Men den är inte den enda, för ämnesomsättningen är en intrikat historia.

Så mycket tycker jag att folk som kallar sig experter kunde enas om.

Yrsa Stenius