Jag vill inte avslöja mig som djurplågare
Det är min granne som berättar: en duva har byggt bo i min balkonglåda på fjärde våningen. Två fågelungar är på väg.
Han ser vädjande på mig. Min granne är djurvän.
På balkongen är jag sällan. Jag kikar ut bakom gardinen. Duvan är stor. Den vänder lite på huvudet och fixerar mig med stel blick, en svart punkt i orange. Jag ser att den tycker sig självklar där.
Ett sorts samtal utspelas.
Varför är du här?
Jag vill leva.
Det är min balkong. Jag har köpt den. Du kan hitta en plats nere i Tantolunden där andra av din sort drar runt.
Det är bättre här.
Du är van vid skit under klorna. Du har inga andra behov.
Varför tror du att jag är lycklig med att leva i skiten?
Jag kan inte ta hand om alla duvor.
Var finns ditt hjärta? Din respekt för det levande?
Du har ockuperat min mark.
Du vill döda mina barn? Det kan man inte tro när man läser dig i Aftonbladet.
Duvor kan inte läsa!
Min granne har dragit ner persiennerna på sin balkong intill så att inte hans katter ska skrämma bort duvan.
Dagarna går. Jag börjar känna duvans närvaro i hela lägenheten, ögat som en laserstråle genom väggen.
Jag prövar flera gånger att öppna en glipa, hjärtat -bultar och jag får för mig att den ska attackera. Men den rör inte en fjäder.
Jag blir alltmer irriterad på duvan. Det börjar kännas som att ha en bomb på balkongen. Bakterier. Snart skrik från fågelungar. Om många veckor är de flyg-färdiga och jag måste sanera mitt revir.
Irritationen växer till något som liknar hat. Jag hatar duvan som satt mig i en besvärlig situation.
Jag vill bli av med den. Men då tvingas jag vara brutal. Jag vill inte avslöja mig som djurplågare.
Då söker jag stöd i omgivningen. Bostadsrättsföreningens ordförande är förstående. Min vän som bor på landet säger att det inte ens är säkert att det blir fågelungar.
Mitt självförtroende växer, min skam minskar.
Så gör jag det, nästan utan att tänka. En eftermiddag reser jag mig plötsligt och tar fram ett paraply. Jag går med bultande hjärta ut på balkongen, spänner ut paraplyet, stöter det upp och ner och utstöter ett ljud jag inte visste att jag hade.
De två små äggen stoppar jag i en plastpåse.
Barnen kallar mig mördare. Men mest nervös är jag för vad grannen tänker.