Jag har ett hemligt hål på baksidan av mitt huvud
Jag lägger morgontidningarna kant i kant framför mig på bordet. Jag prenumererar både på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Så fort jag vaknar går jag direkt ut till brevlådan, smyger snabbt in igen utan att väcka resten av familjen, tänder i taket och slår mig ned vid köksbordet. Reser mig upp igen och hämtar tofflorna, det är iskallt på golvet.
Jag tittar noga på framsidan. Vad har egentligen hänt i dag? Vilka nyheter har de lyft fram? Och så börjar jag läsa Dagens Nyheter. Jag läser hela tidningen. HELA. Varendaste artikel. Jag börjar med att läsa rubrikerna på förstasidan och ringar med en röd penna in de artiklar som verkar viktiga och efter det läser jag tidningen rakt igenom. När jag är klar med DN blir det hela Svenska Dagbladet, lika noga.
Jag försöker verkligen sätta mig in i vad som händer i världen. Jag är ju alldeles snart 50 år! Om jag någon gång måste vara skärpt, så är det nu! Jag befinner mig ju på toppen på den där levnadstrappan, i blomman av min mognad. Mitt i livet! Nu, om någonsin, så gäller det ju att vara insatt och påläst och MEDVETEN.
Senare kan man ju alltid skylla på att man börjar bli senil, eller att det är alldeles för små bokstäver i tidningen och att de pratar för slarvigt på radion, men nu! Nu måste man ju ta ansvar för att man INSKAFFAR OCH HAR KUNSKAP OM OMVÄRLDEN! Annars är man inte en fullvärdig människa.
Hmm ... hur går utvecklingen i Afrika? Vad sker med Nordkorea? Vad innebär FRA-lagen egentligen? Verkar den nya rödgröna uppgörelsen bättre? Är alla apoteken verkligen sålda nu? Och till vem och vad kommer att hända med sortimentet? Blir det bara lypsyl och morfin som säljs hejvilt tillvemsomhelst utan recept? Vilka är det som sitter i Europaparlamentet och varför och vad står dom för? Vad gör dom egentligen på dagarna? Hur många är dom och byts de någonsin ut och i såna fall hur och vilka verkar vettiga och vilka är helt skogstokiga?
När jag har tagit mig igenom bägge morgontidningarna får jag äntligen lite kaffe. Jag sätter på radion och lyssnar på nyheterna och bockar samtidigt av de nyheter som även står i tidningen. Jag läser och lyssnar och läser och lyssnar tills jag hör de första dunsarna i trappan när resten av familjen kommer ner.
När alla barn är lämnade på dagis och i skolan och jag sitter på tunnelbanan på väg in till stan, så tar jag genast upp min lilla anteckningsbok och memorerar: Madagaskar, Malawi, Marocko, Mauretanien, Mauritius. Det är alla länder på M i Afrika.
När jag kliver av tunnelbanan går jag snabbt igenom i huvudet de viktigaste händelserna i dagens morgontidningar. Men då har det hänt igen. Allt är borta. Inte ett enda land på M. Inte en endaste europaparlamentariker finns kvar.
Jag har nämligen som ett hemligt hål i huvudet. Jag läser text i tidningen. Den går in genom ögonen och fortsätter upp till hjärnan. Där lagras ju det, som man har lärt sig. På normala (nåja) människor som till exempel Erik, så stannar inlärd kunskap kvar. Men på mig är det som om kunskapen bara snabbt snuddar vid hjärnan och sen fortsätter vidare ut i bakhuvudet och försvinner ut genom ett hemligt hål på baksidan av huvudet, och så bara rinner Afrikas floder och Obamas sjukvårdsreformer som en genomskinlig smet nerför ryggen på mig och landar på stolen. Och vad händer med det där? Vad vet jag? Kanske Pimme slickar i sig det? Nej förresten. Hur mycket jag än kollar in i Pimmes ögon kan jag inte skönja ett uns av intelligens. Han kan ännu mindre om Nordkorea än jag. Men han har giltigt förfall. Han är: 1. Hund och 2. Bara 3 år.