Vi måste våga prata om det tunga med våra barn
Det händer att jag sitter på kaféer lite varstans och jobbar. Just kaféer är utmärkta utgångspunkter för studier av människor.
Folk använder kaféer som sina egna vardagsrum, och gudarna ska veta vilka historier man får ta del av om man håller snattran och sätter sig med sin dator och ser upptagen ut. Jag vet att man inte ska generalisera, att man inte ska dra alla över samma kam och allt det där, men jag kan inte låta bli att fascineras över vissa så enormt tidstypiska tendenser hos människor.
Som det här med att vi tror att vi måste skona barn från allt det onda. Att föräldrar helt omärkbart går över till svengelska, alternativt håller tyst, så fort ämnet snuddar vid något som kan tänkas skrämma, ge upphov till intrikata följdfrågor, eller ge mardrömmar på natten. Och jag tycker mig se att detta ”skonande” håller på att gå överstyr.
Häromdagen hörde jag ett föräldrapar som gick över till viskande föräldraengelska när de pratade om nära vänners skilsmässa. Den lilla femåringen stannade givetvis upp i sin lek, i samma stund som språket byttes, spände ögonen i mammsen och pappsen och frågade ”Vad pratar ni om?” ”Inget särskilt, bara lite om ditt kalas”, svarade pappan blixtsnabbt och såg löjligt oskyldig ut.
Ääuhm, okej, nu är plötsligt kompisars skilsmässor – alltså inte den egna skilsmässan, utan kompisars – för svåra att härbärgera för det lilla barnets psyke. Vi snackar inte massmördare, krig, våldtäktsmän, barnporr eller annat som känns omöjligt att förklara för barn, utan en sketen skilsmässa.
Kom igen.
Min nästa tanke är givetvis vad vi tror att vi skonar våra barn ifrån?
Rädsla? Hela livet består av rädslor för allehanda jobbiga scenarion, och vore det då inte bättre att vi lärde våra barn att hantera den där rädslan i stället? Att hantera de existentiella frågor som kommer till oss genom livet? Att ge barnen redskap att hantera det lidande som även ett gott, lyckligt och rikt liv innebär?
För jag tror verkligen att vi gör våra barn en stor otjänst när vi får dem att tro att livet är som en enda stor rosa yin-dröm utan hinder, utan sorg, utan yang.
Jag tror faktiskt att vi stjälper mer än vi hjälper när vi över kanelbullarna där på kaféet framställer världen på ett helt igenom falskt sätt.
Med detta i bakhuvudet är det inte så svårt att förstå varför så många tonåringar och barn äter antidepressiva läkemedel i dag. De har vuxit upp i den falska förespeglingen att livet är en räkmacka och drabbas naturligtvis av ohanterbar ångest när drömmen, någon gång kring tonåren när första killen gör slut, krakelerar. De tror att sorg, rädsla och mörka känslor är livsfarliga. För ingen har ju lärt dem att ta sig igenom det mörka, för att komma ut i det ljusa.
Så sluta snacka föräldraengelska och prata om det tunga i stället. Jag tror barnen faktiskt mår bättre av det.