Personkult av värsta sorten
FINCA LAS MANACAS. Oftast blir jag olustig och nedstämd av att besöka de kultplatser som reses över Världens Store.
Platserna är svulstiga souvenirbutiker som sprider naiva budskap. Ett vanligt budskap är kultfigurens modesta uppväxt innan han rest sig till historiens höjder.
Ännu vanligare är ett monument över storheten i hans död – i praktiken hans odödlighet.
Ingenting är värre än att i Moskva under tystnad passera Vladimir Iljitj Lenin, där denne gulnad och skrumpen ligger i en glaskista i sitt mausoleum.
Det är avgudadyrkan.
Jo förresten, ännu värre finns. Jag minns mitt besök för något år sedan på Internationella vänskapsutställningens magni- fika marmorsalar på sluttningen av ett grönt och brant berg tre timmars bussresa norr om Nordkoreas huvudstad Pyongyang.
Under disciplin slussades grupp efter grupp genom metalldetektorer in i hallarna. Det var skolklasser i röda halsdukar, fackföreningar, plutoner ur krigsmakten, kvinnoorganisationer och den lilla turistgrupp i vilken jag ingick.
Vi ställdes upp på led framför en vit jättestaty av Den Store Ledaren, presidenten-för-evig-tid, Kim Il Sung. Samfällt bugade vi oss vördnadsfullt i 60 grader. Det behövdes ingen order; vi uppförde oss med den andaktsfullhet som vi visar då vi gästar en moské eller sightseear vid Klagomuren.
Det var löjeväckande och förödmjukande. Men med kadaverdisciplin följde vi rutinen på det att vi icke måtte nedkalla Guds vrede.
Det var religion som värst.
I marmorsalarna fanns montrar med de gåvor utländska statschefer, gästande politiker och vänskapsorganisationer haft med sig till Nordkoreas härskare.
Min favorit var en gåva till Kim Jong Il från Nicaraguas härskande kommunistparti: en uppstoppad krokodil som stod på bakbenen och hade frambenen utsträckta så att krokodilen bar en teakbricka med sex muggar i ädelträ. Mitt hjärta klappade när jag såg en enkel tavla med två fjällrävar - en gåva från Skansens akvarium - och än mera när jag på en vägg fann ett fotografi uppförstorat till två gånger tre meter med en förtjust Göran Persson och Den Käre Ledaren; statsminister Persson besökte Pyongyang i egenskap av ordförande i EU 2001.
Det borde, tänkte jag, kännas lika äckligt när jag en friskt blåsig dag i veckan i min hyrbil letat mig fram till Finca las Manacas, en plantage nära byn Biran i provinsen Holgin längst bort i östligaste Kuba.
Här föddes Fidel Castro den 13 augusti 1926. Han fyller, om han får leva, 90 nästa år. Här växte han upp.
Ännu en plats för personkult.
Men icke. Jag fann nu fincan vara ett stycke tropisk kultur- och arbetshistoria. En sympatisk plats, som mera skildrade Pappa Castros, Ángels, slitsamma success story. Ángel hade arbetat för United Fruit, sparat pengar, öppnat ett bemanningsföretag, sparat mera pengar och köpt ett stycke mark, 28 hektar, för i huvudsak sockerrörsodling.
Det utvecklades under decennier till ett samhälle i sig självt, kring vilket 2 000 människors liv kretsade. Det hade - och det är vad den tillreste turisten ser - en egen biograf och telegraf, bodega, biljardhall, hotell, slakteri och bageri samt tuppfäktningsarena och skola.
Jo, platsen i skolan där den duktige lille Fidel satt - främst och i mitten, naturligtvis - finns markerad. Men det är nästan det enda vi ser av den karismatiske revolutionären, vilken som student mera studerade Adolf Hitlers ”Mein Kampf” än Karl Marx ”Kapitalet”.
Det hävdas ibland att Fidels antikapitalistiska glöd var sådan att han straffade sin pappas framgång med att bränna ner dennes hus.
”Fel”, sa min guide, den 42-årige Lazaro, ”Don Ángel hade somnat från en brinnande cigarr.” Lazaro står Fidel nära. ”Jag såg Fidel nyligen. I julas. Fidel var klar i knoppen. Men han var skör.”
Var Fidel nu bor är en statshemlighet, känd inte ens inom den diplomatiska kåren. Det gissas på att han lever på en militärbas i Havannas sydvästra utkant.
Det finns på fincan ingen staty över Fidel. Inga Fidelsouvenirer finns till salu. Hans basebolltröja finns inte inramad. Denna låga profil gör inte Fidel en spänn bättre. Men han undviker att bli löjlig.
Löjet är det som annars hotar Världens Stores kultplatser.
Mao Zedongs födelseby i Hunanprovinsen är ett av Kinas stora resmål. Det är tingeltangel för hela slanten.
Svulstigast är det mausoleum som rests över den i sitt leverne så modeste Ho Chin Minh. Den vietnamesiske ledaren vilar i en massiv marmorbyggnad framför vilken breder ut sig en paradgata stor som åtta fotbollsplaner. Jag minns min tanke när jag såg platsen: det här skulle kunnat vara något Albert Speer ritat för Adolf Hitlers räkning.
Det är en historiens ironi att Josef Stalin och Abraham Lincoln på var sin kontinent båda föddes i ett knuttimrat kyffe.
Stalins stuga, beviset för hans proletära uppväxtförhållanden, ses nu som så värdefull att den ligger inbakad i ett mausoleum vid Stalinmuseet i Gori i Georgien. Därigenom fråntas den effekten av en primitiv, tolv kvadratmeter stor, åldrad friggebod.
Med Abraham Lincolns cabin i Tennessee är det likadant. I stället för att ligga fritt i skogen är den placerad högt uppe på en kulle. Marmormurar tar från den alla perspektiv. Snacka om historieförstörare.
I slutändan är det bara två minnesföremål som fyller mig med lycka. Det ena är Gustav II Adolfs vita häst från Lützen. Den finns uppstoppad i Livrustkammaren. Efter 400 år är den stiligare än någonting på Solvalla.
Och källaren i Westminster, varifrån Churchill ledde krigsansträngningarna. Närhet ger begriplighet. I ett hörn står en smal tältsäng och jag minns då hans livsvisdom: ”Varför stå när man kan sitta. Och varför sitta när man kan ligga.” Så räddade han oss från Hitler.
Jag läser just nu …
… de bästa böckerna om Kuba.
Näst bäst är Graham Greenes godmodiga spionskildring ”Vår man i Havanna”.
Bäst är den kosmopolitiske Pico Iyers ”Cuba and the night”, ett socialt reportage i form av en intensiv kärleksroman från sent 80-tal och tidigt 90-tal.
Ubåtsjakten uppgraderas
… rapporterar satirgruppen På Hårets försvarskorrespondent Stefan Grudin. ”Nytt blir samarbetskommittén Flotta-Kyrka med förbön av tredje graden. Sonar ersätts av klockringning under vattnet. Kollekten går till drunknade klockares stipendiefond. Undantag görs för ubåtar som flyter.”
Jeb Bush …
… är en sannolik republikansk presidentkandidat. Son till president George H och lillebror till president George W. Om det blir ännu en Bush i Vita huset kommer denna att som bästa polare ha Miamisvensken Kalle Stenström, en gladlynt svensk handelsman (ordförande i den amerikanska varianten av Perstorpsplattan) som är Jebs golfpartner och gudfar till Jeb Jr.