Att se livet som en film är en underbar känsla
Jag gick på bio med min femåriga dotter, en film om dinosaurier, och mitt i filmen vände hon sig mot mig och viskade: ”Vet dinosaurierna om att vi sitter här och tittar på dem?” Jag förstod inte vad hon menade. ”Kan de se oss?” väste hon. Jag försökte förklara att det inte går till så, att det där är en film, att det inte är på riktigt, att dinosaurierna inte finns och så vidare.
Jag vet inte om det bet. Några dagar senare upptäckte jag min dotter hemma i lägenheten. Hon öppnade och stängde en dörr, gick vidare till nästa dörr och gjorde samma sak. Betedde sig lite underligt. Jag frågade varför hon gjorde så där och hon förklarade att hon försökte hitta publiken.
”Vilken publik?” frågade jag.
”Alla som sitter i bion och tittar på oss. Jag kan inte hitta dem.”
Jag insåg att min dotter levde i den fasta övertygelsen om att allt hon säger och gör följs av en publik i ett biomörker, och där sitter de med popcorn och tittar på henne när hon ritar. Att hela hennes väsen och varande är en enda lång film.
Vi låg i sängen sen och jag försäkrade henne om att det inte finns någon publik, och när hon somnat och ansiktsdragen slätats ut så kände jag plötsligt att jag kanske stulit något från henne.
Det är ju en underbar sak att se sitt liv som en film. Det är ett sätt att leva sitt liv som gör att man tar varje sekund på allvar.
Jag menar: Om man i verkliga livet skulle bli stoppad av en främling på stan som frågar vad klockan är, vad gör man? Jo, man berättar vad klockan är och sen går man vidare i livet, tänker inte en sekund mer på det. Men om man ser en film där en främling kommer fram och frågar huvudpersonen vad klockan är, då är det ju något avgörande som står i begrepp att hända. Varför kommer han fram? Vad vill han - egentligen? Det är ju starten på en ny plotlinje. En ny karaktär som introducerats!
Kanske är det personen som man snart ska gifta sig med. Eller personen som skjuter en i huvudet om en halvtimme.
För oss med ständig dödsångest kan det här vara ett knep som gör att vi fångar dagen. För allt får ju betydelse. Varenda detalj i livet blir viktig! Om man lever med den insikten, att livet är en film i vilken minsta sak betyder något, då lever man livet.
Dessutom: Allt blir roligare. Ni har nu läst den här krönikan. I verkliga livet skulle ni kanske tänka: ”Ge mig tillbaka två minuter av mitt liv!” Men tänk om du är med i en film. Varför läste du just den där texten? Vilken roll kommer den att spela i ditt liv?
Det betyder nåt.
Det du just har läst kommer att förändra allt.