Ville du tillbaka till tiden då Hitler höll tal, Beate?

Beate Zschäpe i rätten.

Minns någon Beate Zschäpe? Hon är den tyska ny­nazismens Valkyria, en blodtörstig gäckande skugga, medlem i den underjordiska terrorcellen NSU som mördade tio människor.

Naturligtvis minns ni inte hennes namn, NSU avslöjades för så länge sedan som 2011. Zschäpes två manliga kumpaner begick självmord när polisen skulle gripa dem.

Rättegången mot Beate Zschäpe pågår sedan april 2013. Hon kommer in i säker­hetssalen, ser avspänd ut, ler, sätter sig och stryker bak det långa svarta håret med vänster hand. Sedan 2013 har hon tigit.

Luften i salen utan fönster blir snabbt syrefattig. Vittnena, i dag två poliser, talar entonigt och rutinerat. Det handlar om ett vykort som ska visa att ligan ett visst datum befann sig i Dortmund.

Rättegången är ohyggligt noggrann. Den måste vara det. Särskilt i München.

Lämnar man domstolen och går rakt över gatan ­kommer man till ölhallen Löwenbräukeller. Där höll Adolf Hitler tal under kriget.

Längre ner på gatan ligger en vit byggnad, en kub i flera våningar. Här stod nazisternas partihögkvarter Bruna huset. Det bruna har ersatts av det vackra vita vilket tjänar som dokumentationscentral över nazismen i München.

På andra våningen visar två bildskärmar tidningsrubriker om rasism och höger­extremt våld. Rubrikerna är färska. De flyter över skärmen: Anti­muslimskt övergrepp i Nürnberg, allt fler rasistiska incidenter i Berlin- Marzahn, Merkel varnar för högerterrorism …

I domstolens säkerhetssal putsar Beate Zschäpes ­advokat sin laptop med en vit bomullsnäsduk. Sedan putsar han telefonen. Där­efter viker han näsduken, öppnar sin läderportfölj och stoppar näsduken i en liten ficka. Beate Zschäpe lutar huvudet i händerna och ­hennes hår faller som en ­ridå runt ansiktet.

Ville hon tillbaka till dagarna då Hitler höll tal i ölhallen? Ville hon tillbaka till Bruna huset? Var hon bara full av hat?

Ville hon stoppa världen?

Hon lyckades. Här inne står den alldeles stilla, skyddad av domstolens glasdörrar, betongväggar och plåt­dörrar.

Men därute förändrar sig allt i en rasande fart, varje dag kommer världen vällande till centralstationen.

En dag kanske Beate Zschäpe får se hur den blev. Om hon ­någonsin kommer ut.