Drottning Elizabeth, 93, behövs mer än någonsin

Britta Svensson: Hoppas hon kan tala till världen igen när detta är över

Det är smärtsamt att ta del av sociala medier i dessa dagar. ”Mor somnade i dag stilla in”, skriver någon. En annan: ”I natt dog han, älskade pappa”.

När jag fick uppdraget att skriva i Aftonbladet under rubriken ”Mitt liv som pensionär” var tanken att det skulle handla om förtretligheter och glädjeämnen som uppstår när man lämnar arbetslivet.

Jag hann skriva en sådan kolumn, om frågan när det är dags att gå i pension. Jag skickade tidningen till mamma på äldreboendet i Västergötland.

Några dagar senare ringde hon och var så stolt och glad. ”Tänk att Aftonbladet ville anlita dig”. Det var sista gången vi talades vid.

Hon fick tillbaka lunginflammationen hon tidigare behandlats för och då gick det fort. Hon slapp coronan, om det nu spelar någon roll. Jag är tacksam för att hon fick somna in i trygghet på sitt boende. Den situation som nu råder på många äldreboenden är fruktansvärd, ett stort misslyckande för den svenska pandemibekämpningen.

Storbritanniens drottning Elizabeth höll ett tal till nationen.

Min mamma var född 1925 i en by i Österrike. Hennes pappa dog när hon var fyra år och mormor och de fyra barnen flyttade till pappans hemland Tjeckoslovakien. Som en del av den tyska minoriteten fördrevs de efter kriget och blev statslösa.

Det var de svenska socialdemokraterna som ordnade så att några tusen av dessa sudettyskar fick komma till Sverige. De hade samarbetat med sudettyska socialdemokrater före kriget och nu handplockades arbetare som behövdes i den svenska industrin, efter noggrann politisk bakgrundskontroll.

Mormor klarade nålsögat och kom med tre av sina vuxna barn till Borås för att arbeta i textilindustrin. Mamma träffade Sven Svensson i Folkets park och därför finns jag.

Vilka livsöden 20-talisterna bär på. Det gör gott i själen för oss som just förlorat någon av dem att tänka på allt de klarat av och levt igenom.

Många sopas bort nu av en fruktansvärd virusvåg, som slår hårt mot 90-plussarna. De är en procent av Sveriges befolkning, men en fjärdedel av coronaoffren. Jag vill inte att de ska glömmas, inte avfärdas med att ”de hade dött ändå”.
 
Därför var det trösterikt att i söndags höra Storbritanniens drottning Elizabeth, 93, tala inte bara till sitt eget land, utan till världen.

Hon har utfört sitt jobb i snart 70 år, genom 14 premiärministrar.

Nu ligger den senaste av dem på sjukhus, medan hon, i riskgruppernas riskgrupp, utför sina plikter som vanligt. Hon är symbolen för 20-talisterna, en generation som överlevde andra världskriget och sen galant klarat av de följande decenniernas stora förändringar.

Nu sa hon om coronakrisen: ”Vi kommer att klara det och den framgången kommer att tillhöra varenda en av oss”.

Hennes generation utplånas världen över, men jag hoppas att just hon klarar sig och kan tala till världen igen när allt detta är över.

Denna 90-plussare behövs nu mer än någonsin, som en symbol för allas vår vilja till överlevnad.


Hoppas kunna hålla begravningen

  • Vår egen kung Carl XVI Gustaf, 73, höll ett tal samma dag som Elizabeth II. Hans ord gick rakt in i många: ”En sak har jag lärt mig, oavsett hur djup eller långvarig krisen blir, så tar den förr eller senare slut”. Vad jag längtar dit ...
  • ... då kanske vi kan samlas och begrava mamma bredvid pappa. Det är vad jag ser fram emot, en begravning. Alla ni som förlorar någon nu vet precis vad jag menar. Dopen och bröllopen skjuts upp. Begravningen hoppas, hoppas vi kan hållas snart.
  • En ljuspunkt är att SVT börjat sända den engelska deckarserien ”Father Brown”, med Mark Williams i titelrollen, på förmiddagarna. Den handlar om en katolsk präst som löser mordgåtor i en by i Cotswolds under 1950-talet. Den har djup, värme och humor, det behövs just nu.

Läs mer om coronapandemin