Den vackraste svenskan talas i Finland

... men ni kan inte uttala ”mango” så

Den vackraste svenskan talas i Finland.

Finlandssvenska är vad som återstår när du rensar bort strösslet. Den är en flod utan krökar, en hästtavla som blott föreställer en häst.

Jag är kär i en österbottning men upplever mig fortfarande tillrättavisad på besöken i Vasatrakten. De är så raka. De bara pratar, lindar in lika lite som en överbelagd fältskär i Lützen. Vädret känns inte kallt. Det är kallt, dina känslor kan du lämna utanför.

– Är det här boeuf bourguignon? sa jag och lutade mig över en gryta en gång.

– Köttsås.

För maträtterna är också innehållsförteckningar. Äggsmör. Rispirog. Korvsås. Lägger du kålrot i en låda heter det kålrotslåda.

 

300 000 finländare har svenska som modersmål, lika många har flyttat hit och benämns Sverigefinlandssvenskar. Gruppen har stått emot amerikaniseringen och snickrat sin egen katedral av uttryck: när vi bär overall har de halare. Jeans är farmare, sneakers länkare, keps lippis. Bokmärke kallas glansbild för att det beskriver föremålet bättre. Med samma logik är kyrkogård gravgård och mousserande vin skumvin.

Men det där är bara synonymer. De mjuka sje-ljuden och korta vokalerna är bara läten.

Det finaste är hur finlandssvenskan girar undan i alla situationer som påbjuder lite finess, lite copyrajting.

Ta den nationella kampanjen i tisdags, då föräldrar uppmanades att ta med barnen till jobbet. På rikssvenska hade den hetat något krispigt som Barnen Tar Över! eller Operation: Yrkesliv.

I Finland heter den Barnet med på jobbet-dagen.

 

Forskare och filosofer tvistar om i vilken grad språket styr tanken. Djur och bebisar tänker, alltså kan du grubbla över det onämnbara, men varseblivningen färgas onekligen av ditt ordförråd. En Stanfordforskare har låtit olika nationaliteter beskriva en bro och funnit att fransmännen med sitt maskulina ”le pont” funnit den mäktig och reslig medan tyskarna med sitt feminina ”die Brücke” valt adjektiv som vacker och elegant.

Professor Catrin Norrby nöjer sig med att språk och beteende hänger ihop.

I sin forskning har hon funnit att finlandssvenskar hälsar mer formellt, använder färre superlativer och tackar mer koncist. Där svenska handledare är inkännande korrigerar de finska kollegorna hellre studenternas fel. Båda sätten fungerar, men de är olika.

– Om en finländare pratar ungefär likadant förväntar sig en svensk att den också ska bete sig likadant. Men så är det inte alltid. Man har olika kommunikativa mönster, säger Norrby.

I konsekvensens namn kan jag alltså inte bara berömma finlandssvenskan utan också agerandet det leder till. Så låt gå. Våra grannar i öst pratar fint – och är fina. I babblarnas guldålder, i en virvel av talepunkter, slogans och debatter, visar de vägen mot något ärligare.

Läser ni den här texten som fjäsk för min fru, som ett omständligt sätt att bli kysst ikväll, så har ni inte begripit någonting. Inför finlandssvenskar kommer du ingenstans med kladdiga omskrivningar om att en person är en ängel eller en dialekt en flod.

Vill du påpeka att en Vasatjej är cool säger du just så. En med fin frisyr smickras lämpligen med ”fin frisyr”.

Och vill du sätta ett österbottniskt hjärta i brand?

Säg tre raka ord, utan omsvep eller baktankar:

Du är bra.

 

Följ ämnen i artikeln