Ungdomsgårdarna stod för trygghet och glädje
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I mitt vardagsrum tronar en vackert blå papperskorg av imponerande storlek. Den för mina nostalgiska tankar till ungdomsgårdarna, som ju nu är ett minne blott.
Någon politiker fick väl en snilleblixt och såg stora besparingar framför sig i och med dessa gårdars försvinnande. I själva verket kan man inte ha gjort särskilt stora vinster.
Gårdarna inreddes ofta med gamla möbler, som man fått i andra, tredje hand: ishockeyspel och sånt. De skänktes av vänliga människor. Ungdomarna målade och dekorerade för det mesta själva "sin gård".
Vid ett tillfälle besökte jag en ungdomsgård, dit några pojkar sökte sig för första gången. De låg där slängda på en gammal omklädd madrass och såg sömniga ut.
Jag frågade dem vad de helst skulle vilja göra. Det uppstod en besvärad tystnad. En ledartyp värkte slutligen fram ett svar. Att åka till Åland och supa sig dyngrak. Och plötsligt instämde hela pojkgruppen i detta yttrande.
De här pojkarna skulle bli regelbundna besökare på gården och få större vyer med tiden. Ett gäng flickor kokade choklad i köket. Till en början hade inte heller de något att komma med på samma fråga. Men till sist sa en flicka bakom hårgardinen: "Jag skulle vilja adoptera en liten svart baby". "O, ja", utropade fem flickor entusiastiskt, "det skulle jag också vilja." Ganska gripande tycker jag.
Ungdomsgårdarna var inte bara en träffpunkt för att snacka. Många fick impulser till aktiviteter. Man kunde till exempel lyssna på musik och till och med spela själv.
En och annan blev senare berömd artist som Niklas Strömstedt. På det sättet kunde en sån gård ta till vara på talanger, som kanske annars inte hade kommit loss. Ibland slog man till med danstävling. Och där kommer min blå papperskorg in i bilden.
En kväll för länge sen kom nämligen en av mina söner lycklig hem med denna trofé, som han vunnit i gårdens danstävling. Nästa gång var det en tårta, som samma son dansat hem. Han var en av de ungdomar som hade stor glädje av att just den här gården fanns.
Ungdomsgårdarna var den enda samlingsplats där man kunde känna sig trygg och avspänd utan alkohol. Ledarna på dessa gårdar var oftast engagerade, ivriga unga män och kvinnor, som förstod sig på ungdomarnas behov av trygghet. Pojkar, som saknade en pappa hemma, fann inte sällan utmärkta manliga förebilder i dessa ledare.
Ungdomar, som tidigare skulle ha haft trygghet i samvaron med ledare och kompisar på gården, står nu plötsligt övergivna. Förr, när flickor och pojkar ville träffa både gamla och nya kompisar, visste de vart de skulle ta vägen. Nu åker de planlöst in till City och driver omkring utan att ha något mål. I brist på vettig sysselsättning klottrar de på väggar och irriterar vuxna människor eller ännu värre kommer i gräl med andra ungdomsgäng. Hur tragiskt såna sammandrabbningar kan sluta, får vi alltför ofta rapporteringar om i tidningarna.
Gjorde samhället en besparing, när man lade ner ungdomsgårdarna?I själva verket kan man inte ha gjort särskilt stora vinster på att lägga ner
gårdarna.