Rudin är inte ett offer, han är en snåljåp
Vi svenskar älskar våra alkisar.
Titta bara på den lista som jag rakt ur minnet plockar fram.
Vår mest folkkäre fotbollsspelare genom tiderna är inte Zlatan. Det är den onyktre charmören Nacka Skoglund.
Cornelis Vreeswijk var född holländare men det var i Sverige han gjorde sin karriär som vissångare. Han blev en kär legend på grund av att han levde ett hårt turnéliv och hans privatliv var stormigt. Flera gånger dömdes han till fängelse när hans humör eller alkoholen hade ställt till det för honom.
Gudrun Schyman skulle för många vara odräglig som den narcissist och kommunist hon är. Men den intelligenta politikern är folkkär, därför att hon dras med alkoholproblem och gärna talar om dem.
Lennart Hyland är näst Barbro Alving Sveriges genom tiderna bästa journalist. Men han hade elaka drag som försonades av den folklighet han uppnådde, när han körde full och uppnådde promilletalet 3,14, lika med matematikens magiska Pi.
Jussi Björling var en gudabenådad sångare, världens genom tiderna sannolikt främsta tenor. Klassisk musik och opera är emellertid inte svensk vardag.
Björling stod dock för en genuin folklighet genom att också sjunga på Grönans scen och vara föremålet för berättelser om sitt förhållande till flaskan. När Yrsa Stenius skrev en biografi över honom bar den titeln ”Tills vingen brister” och hon sammanfattade, att ”ju högre höjder han nådde desto djupare gapade avgrunderna under honom och impulsen att störta sig ner riste i honom med sin rasande lockelse.”
Och önskan fanns att vi skulle minnas honom som gudabenådad sångare, inte som alkoholist.
De har alla detta gemensamt, att de är bra gubbar och tjejer som har problem med kröken. Det skänker omedelbar identifikation. Typisk för svenskens inställning är ju frasen: ”Ta ett järn och var som en människa.” Men typisk är också vår skuldkänsla; går vi inte alla omkring med lite Ågren för att vi kanske dricker aningen för mycket, där Ågren står för ”ånger” eller ”ångest”.
Vi känner med syndarna.
Detta ger oss en hint om hur vi kommer att betrakta fallet Tomas Rudin, en framgångsrik socialdemokratisk stockholmspolitiker. Han blir en Nackas och Cornelis like. Han tar ett järn och är som en människa.
Han är dessutom, som Schyman, en ångerköpt alkis ”som tar itu med mitt problem”.
Halleluja!
Jag tror emellertid inte att alla tar så lätt på saken som ledarsidornas gurus som beskriver skandalen i termer av ”krishantering” och partihierarkisk strategi. Den här gången är det nämligen inte bara att trycka på tycka-synd-om-knappen.
I fallet Rudin, är det inte snyftvalsen ”alkoholen drabbar Rudin” som är den uppseendeväckande poängen och som följs av traditionellt lamenterande ”om den mördande konkurrensen inom politiken, som är ett dygnet-runt-jobb och ofta avslutas med analys på krogen”.
En av mina favoriter bland ledarskribenter, Erik Helmersson i Dagens Nyheter, går så långt att han skildrar politikens vardag så här: ”Det svindlar att tänka på hur hårt arbete, hur många urtrista möten, hur mycket motionsförfattande, hur långa sittningar genom diverse ältande av dagordningar som ligger bakom ett politiskt liv som Rudins. Alla dessa skakade händer, kaffekoppar, språngmarscher i regnet från konferens till sammanträde.”
Dags att ta ett järn och vara som en människa.
Men det är, medvetet eller omedvetet, ett sätt att göra kröken till ett bekvämt stickspår. Det är inte ”alkoholen drabbar Rudin” som är huvudsaken.
Det är att Rudin som drabbar Systembolaget som är kärnan. Denne högt ansedde medborgare, med mer än en miljon i årslön, gör en slug, genomtänkt, övervägd räd mot en av en Systembutiks hyllor för att i ett huj tjäna 502 kronor och göra sig till en tjuv.
Det är möjligt att det i lagens namn är ett mindre brott. Men inte i moralens.
Människor som omfattar borgerliga dygder ägnar tid åt att lära sina barn att ingen form av stöld är godtagbar. Snatta inte i godisbutiken! Vi predikar dygden att göra rätt för sig. Vi försöker lära våra barn, att inte skylla från sig. Flaskan stod där … det var en stundens ingivelse … egentligen är det Systemets fel.
Rudin är en politiker, en övertänkt tjuv och en planerande snåljåp.
Aldrig kommer han att som Winston Churchill kunna säga: ”Jag har fått ut mer av alkoholen än vad alkoholen har fått ut av mig”.